Föreläsningar och artiklar

Här lägger vi ut föreläsningar och artiklar som gjorts av medlemmar i Justitia et Pax kommissionen.


Sr Madeleine Fredell OP höll följande inledning vid ett arrangemang av Uppsala Kristna Råd och andra organisationer den 19 oktober 2015:


Människosyn och den ansvariga människan


Vem är du? Vem är jag? Vilka är vi? Hur relaterar vi till varandra? Var är du? Är du här, hemma i dig själv? Eller är du någon annanstans? Ser du mig? Hör du mig? Ser jag dig? Hör jag dig? Lyssnar jag verkligen? Frågorna hjälper oss en bit på väg att reflektera över en människosyn och människans ansvar.

Var och en av oss är kapabel att utföra eller medverka till de värsta grymheter vi kan tänka ut som människor. Var och en av oss är också kapabel till oerhörda självuppoffringar och insatser för en annan människas väl. Somliga människor väljer att se den lidande människan i ögonen och stannar upp för att lindra eller undanröja de faktorer som förorsakar lidandet. Andra människor väljer att inte se den lidande människan över huvud taget och går förbi. Men ingen av oss är född till att göra det goda eller född att blunda för lidandet eller född till att utföra grymheter. Ett moraliskt försvarbart förhållningssätt är inget som förefinns i människan utan någon form för övning. Vårt beteende utvecklas genom hur vi själva blir bemötta under vår uppväxt och om våra föräldrar eller nära vuxna relationer ser, hör och lyssnar på oss i synnerhet när vi är svaga och har misslyckats. Det här kan tyckas självklart, men är det långt ifrån. Ett krigsskadat barn på åtta år har sagt: ”De vet om att jag finns till, men ingen ser mig.” En fotograf såg barnet. Om vi inte kan se och beröra det ansiktet har vi inte rätt att förkunna Guds ord.

Bödlarna i koncentrationslägren var inte bara grymma monster utan många visade också godhet mot sina egna barn. Men de valde att inte se vissa människor. Den aktuella flyktingkatastrofen är inte ny. Syrierna, irakierna, afghanerna, eritreanerna har varit på flykt i många år och varit internerade i fasansfulla flyktingläger i Grekland och på Malta. Vi har valt att inte se dem. Också när nya grupper började sina vandringar norrut valde vi först att blunda. Sen såg vi en liten pojke, död, som flutit i land på en strand i Turkiet. Hela världen såg honom. Och vi såg hans pappa som förlorat hustru, ytterligare en son och den fotograferade pojken. Och bilden sjönk ner till en insikt och väckte vårt svar, vårt ansvar. Det var vanliga människor som valde att se och svara. Våra företrädare, politikerna, tog tid på sig. De valde att se först när deras makt satts ifråga. Och det är svårt att veta om de fortfarande ser flyktingen eller om de ser våra röstsedlar i kommande val. Angela Merkel är en som valt att se och därmed åsidosatte en inhuman och orättfärdig lagstiftning, den så kallade Dublinförordningen. För det kan hon mista makten så småningom, men hon har visat ansvar och det vi kallar för medmänsklighet.
Vi talar ibland om en teologisk antropologi eller en biblisk sådan och det är inom den sfären jag håller mig. Men det är en tolkad och omläst antropologi som ständigt är i dialog med sin samtid och andra vetenskapsområden som också provisoriskt formulerar svar på och ställer nya frågor om vem människan är. Den bibliska och teologiska antropologin utgår från en skapargud som på ett eller annat outgrundligt sätt är upphov till allt liv. Både naturvetarens och teologens svar på livets upphov är provisoriska allteftersom vår kunskap om universums uppbyggnad och människans liv fördjupas. Men frågan om människans varför måste också fördjupas ur ett trosperspektiv. Det är mitt perspektiv, det teologiska perspektivet. Därmed inte sagt att det överensstämmer med en viss konfessionell lära.

Här kan du läsa föredraget i sin helhet.





Är det rätt att mörda i Guds namn?


En dialogkväll mellan företrädare för judendom, kristendom och islam om hur och varför våra urkunder kan tolkas på ett sätt som legitimerar diskriminering, förtryck, våld och mord på människor från andra religiösa samfund och folkgrupper.


Här kan du läsa Sr Madeleine Fredells inledning till panelsamtalet.














Franciskus – en rubrikernas påve


Efter snart två år på påvestolen har Franciskus hunnit sätta ett antal rubriker i media. Kanske har det inte krävts så mycket, påven Benedictus XVI hade varit hans raka motsats när det gäller massmedial framtoning. Franciskus ser nästan alltid glad ut, är lättillgänglig, skämtar både om sig själv och med andra och han har förmågan att tala till vanliga människor utifrån deras vardag. Med sina oväntade metaforer och liknelser sätter han också rubriker som får många av oss att tappa hakan av såväl glädjande förvåning som tröstlös irritation. Han kan till och med framstå som en smula ytlig, i alla fall impulsiv, trots att vi som läst nästan varje spaltmillimeter om honom i världspressen vet att Franciskus är allt annat än ytlig, däremot mycket vardagsnära, vilket inte gick att säga om hans omedelbara företrädare.

När 2013 gick mot sitt slut var det flera stora tidningar som utnämnde Franciskus till årets person, som The New Yorker och TIME magazine. Hans enkelhet och ödmjukhet hade gått hem hos så gott som alla människor, troende som icke-troende, politiker, journalister och religiösa företrädare. Han inger förtroende och hopp något som är bristvaror i världen i dag. Och han kan kommunicera med sin omvärld. När jag säger att han är en rubrikernas påve så betyder det också att han faktiskt talar så att sociala media kan använda honom. Hans kortsatser lämpar sig utmärkt för twitter till en del traditionella katolikers förskräckelse.

Här kan du läsa hela artikeln!



Biskopssynoden om familjen – kollegialitet på bred nivå, eller?


För en hel del år sedan, när biskop Hubertus Brandenburg var i tjänst i vårt stift kom han på en fantastisk benämning för att tala om vad en familj kunde vara och som inte begränsade den till vår tids västerländska kärnfamilj. Utmaningen som vi stod inför i Sverige var om vi kunde ge asyl till unga vuxna, som råkade vara över 18 år, eller till gamla föräldrar, som råkat bli kvar i en förtryckande diktatur. Landet som det då gällde var Iran. Bland de unga fanns flera homosexuella som sökte politisk asyl på grund av deras sexuella läggning. De flesta hade en familjeanknytning i Sverige, men de fick avslag eftersom de inte var barn i lagens mening, det vill säga under 18 år, och alltså inte ansågs stå i ett beroendeförhållande till sina föräldrar. Biskop Brandenburg myntade då begreppet hushållsgemenskap i syfte att vidga familjebegreppet och beroendeförhållandena. Det antogs aldrig men uttrycker en grundläggande katolsk tanke om familjen, nämligen människor som lever i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Definitionen på en familj i katolsk sociallära är communio personarum, en personernas gemenskap, en gemenskap av relationer.

När den tredje extraordinära biskopssynoden annonserades med temat ”Pastorala utmaningar för familjen ifråga om evangelisation” och som ägde rum 5 – 19 oktober i år, så blev den snabbt omtalad som bara ”familjesynoden”. Det skulle handla om familjen och underförstått handlade det om ett slags familj, den lilla kärnfamiljen om mamma, pappa, barn med undertexten den katolska idealfamiljen. Det var förmodligen varken påvens eller hans närmaste rådgivares avsikt att snäva in begreppet, men av flera olika skäl blev det så. En pådrivande faktor i det här avseendet är de mycket konservativa och kapitalstarka katolska rörelserna i USA som försöker sprida ett amerikanskt familjeideal i katolska kyrkans namn.

I vår tid har ikoner, eller oftast dåliga konstverk, skapats föreställande den så kallade heliga familjen, Maria, Josef och Jesusbarnet. Det är inte bara dålig konst, det är dålig historieskrivning, dålig bibelvetenskap, dålig katolsk tradition och dålig teologi. Den så kallade kärnfamiljen är en sen 1800-talskonstruktion, en följd av urbanisering och hårdför industrialisering. Möjligen kan man också tala om att det är individualism och materialism som skapat kärnfamiljen, vilket borde få den katolska hierarkin att tänka några varv till innan man lanserar denna minigemenskap som en enda allenarådande förebild. Typiskt nog är det i Nordamerika och Europa som den här familjeformen dominerar även om vi också varit fina på att exportera denna gemenskapsform till andra delar av världen.

Ingen människa skulle ha drömt om en så bräcklig hushållsgemenskap i Israel / Palestina på Jesu tid, de skulle snabbt ha dukat under av umbäranden och svält. Hur Jesu egen familj faktiskt såg ut vet vi egentligen ingenting om. Evangelisternas skildringar kan möjligen antyda ett eller annat, men deras avsikt var aldrig att återge en dokumentär historia i vår mening. Det omvittnas att Jesus hade bröder och systrar, vilket en del bibelforskare har tolkat som kusiner, men hur vi än vill tolka det så antyds att de växte upp i en och samma familjegemenskap. I medeltida konst avbildas ofta Marias mor Anna tillsammans med Maria och Jesusbarnet. Ibland finns även Joakim och Josef med och i vissa konstverk kan vi se hela släkten med Sakarias, Elisabeth och Johannes. Ett livslångt äktenskap, i alla fall ur juridisk synpunkt, och bland lite mer välsituerade människor under tidig medeltid varade kanske i tio till tjugo år i bästa fall. Kvinnorna dog i barnsäng och männen i krig och därför var man tvungen att ofta ingå nya äktenskap under sin livstid. Medellivslängden var runt trettio till fyrtio år och under de aktiva vuxenåren från tolvårsåldern och framåt var man tvungen att ingå i en klan för att över huvud taget överleva. Storfamiljen, eller den utvidgade hushållsgemenskapen, som inte bara var biologiskt betingad, fortsatte i stort sett fram till första världskriget och har sedan avtagit i omfattning i den rika delen av världen.

Läs vidare här!



Biskop William Kenney avgår som ordförande för Justitia et Pax Europa under generalförsamlingen i Aten i början av oktober. Som tack har varje kommission skrivit en artikel som samlats i en bok. Här publiceras svenska kommissionens artikel av Sr Madeleine Fredell OP.

”Så är det inte hos er!” -

det subversiva minnets paradigm


Gaudium et Spes, Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, uppmanar oss att läsa ”tidens tecken” för att rätt kunna omsätta evangeliets budskap i samhällslivet. Uttryckets upphovsman, dominikanen Marie-Dominique Chenu , hävdade att ”tidens tecken” var teologins främsta källor. Ska vi förstå Guds uppenbarelse, Guds pågående relation med hela sin skapelse, måste vi bokstavligen bada i de mänskliga kulturernas pluralism, den ekumeniska rörelsen och lekfolkets apostolat, det vill säga deras yrkeserfarenheter, politiska engagemang och familjeliv. Idag skulle han säkert ha lagt till de moderna naturvetenskaperna och vår kosmologiska forskning.

Chenu ansåg att läran inte kunde avläsas som dogmatiska principer utan som Guds levande skaparord som är en pågående uppenbarelse i människans inre, hennes intelligens och i själva trosakten, fides qua. Det får till följd att vi tolkar gudsuppenbarelsen utifrån vår erfarenhet av tillvaron här och nu och att denna tolkning sker inom en kontextuell gemenskap. Den thomistiska kunskapsteorin ger oss alltså redskapen för en ständigt pågående trostolkning utifrån det konkreta samhälle vi lever i, menade Chenu.  

Här kan du läsa hela artikeln!



The Joy of the Gospel - a personal sharing of the meaning of evangelization


Sr Madeleine Fredell OP höll föredrag med ovanstående tema för studenter i Sta Eugenia församling 23 februari 2014. Här kan du läsa föredraget i sin helhet.












Ny påve – nya möjligheter till öppenhet och dialog?

Samtalsinledning, Katharinastiftelsen 22 april 2013

Påve Franciskus överraskar, och det har han gjort alltsedan han den regniga torsdagskvällen 13 mars steg ut på balkongen och tvekande lyfte en hand för att hälsa på den jublande folkmassan. Vi bokstavligen satte champagnen i halsen framför tv:n när han böjde sig ner för att ta emot folkets välsignelse över honom. Det hade ingen påve gjort tidigare! Vi minns väl fortfarande Benedikt XVI:s segergest och hans vinröda pellerin med guldbrokad efter påvevalet 2005! Här stod nu en närmast blygt leende man i ”bara” påvedräkten och inbjöd oss att börja en vandring tillsammans med honom. Och han kallar sig inte påve, utan biskop av Rom, och ironiserar lite lätt att kardinalerna hade fått gå till världens ände för att hitta en biskop för Roms folk! Bara det måste ha klingat löftesrikt i mångas ekumeniska öron!

Vi har de senaste åren hört mycket om påvens ofelbarhet, ja, hela läroämbetets, ofelbarhet, när det gäller lärofrågor och moralfrågor. Men Benedikts avgång och valet av Franciskus har tydligt visat på påveämbetets mänskliga sida. Benedikt erkände att åldern hade tagit ut sin rätt och att han inte längre hade den förmåga som krävs för att leda en kyrka med 1,2 miljarder medlemmar. Och Franciskus har betonat att han är Petri efterträdare och biskop av Rom snarare än Kristi ställföreträdare och påve och därmed visat på den helt mänskliga sidan i ämbetet. Vi fick också snabbt höra om hans bakgrund och där fanns tvetydigheter och gråzoner som det gör i alla människors liv. Bilden pendlar mellan Jorge Mario Bergoglio som förhåller sig delvis passiv under militärdiktaturen i Argentina och en biskop som kallas för ”slummens påve”.

Trots den mycket enkla framtoningen, som retat upp många traditionella katolska liturgifantaster, har han tagit på sig ämbetets tyngd, på ett sätt som liknar Dag Hammarskjöld, och deklarerade i talet till den diplomatiska kåren att som pontifex skulle han vara en brobyggare mellan alla folk och stater, en mänsklighetens röst. Men trots allvaret är han inte främmande för att också välsigna en journalists ledarhund under presskonferensen några dagar efter valet. Och han kan se alla slags människor, under samma konferens avstod han från att ge en högtidlig välsignelse till journalisterna, utan i respekt för de som inte omfattade en tro eller tillhörde andra trostraditioner, så välsignade han alla tyst i sitt hjärta.

Franciskus har visat på öppenhet och dialog alltsedan han steg ut på balkongen den där kvällen i mars. Det första brevet han skrev var till den judiske överrabbinen i Rom och bara kort tid efter valet kom lyckönskningar från den ledande imamen, Ahmed al-Tayeb, vid Al Azar universitetet i Kairo med förhoppningar om en förnyad dialog mellan muslimerna och katolikerna för att säkra gemensamma värden och sätta en slutpunkt för hatets kultur och för ojämlikheten mellan folken. Och på ekumenikens område blev det en solig islossning med ortodoxerna när han kallade patriarken Bartholomaios för min broder Andreas och gick igång med planerna för ett möte mellan de två i Heliga Landet 2014 som ett femtioårsjubileum av mötet mellan dåvarande Paulus VI och patriarken Athenagoras 1964.

Men det finns smolk i glädjebägaren. Franciskus har bekräftat Troskongregationens doktrinära utvärdering av de amerikanska ordenssystrarna som fick flera av oss att sätta i halsen för ganska exakt ett år sedan. Tillrättavisningen kvarstår och så gör även de tre biskoparna som ska leda en förändring av systrarnas paraplyorganisation, Leadership Conference of Women Religious. Stödet för systrarna, som anklagades för att vara radikalfeminister och allmänt olydiga gentemot läroämbetet, blev närmast kompakt över en hel värld.

Franciskus tog heller inte tillfället att utnämna en ordenssyster till sekreterare, det vill säga som nummer två, till Ordenskongregationen, det departement i kurian som handhar de religiösa ordnarna över hela världen. Istället blev det en före detta franciskansk ordensmästare, spanjoren José Rodriguez Carballo. Över huvud taget vet vi inte riktigt var Franciskus står när det gäller kvinnornas roll och inflytande i kyrkan. När han utsåg en arbetsgrupp som ska reformera kurian och tillsammans med honom leda den universella kyrkan, så utnämnde han endast åtta kardinaler och en biskoplig sekreterare. Återigen ett förlorat tillfälle att gå kvinnorna till mötes. Visserligen återstår de allra flesta utnämningarna, men Franciskus måste agera snabbt för att inte förlora förtroendet i kvinnofrågan. Visst, han tvättade fötterna på två kvinnor i ungdomsfängelset i Rom under skärtorsdagsliturgin, och visst, han är mycket god vän med en känd feminist i Argentina, Clelia Luro. Men öppenheten och reformviljan i det här avseendet måste ges tydliga uttryck snabbt.

I en predikan helt nyligen sade han när det gäller Andra Vatikankonciliet ”Vi firar konciliets jubileum, vi gör det till ett slags monument, men vi vill inte bli utmanade av det. Vi vill inte förändras, och vad mer är, det finns de som vill vrida klockan tillbaka. Sådant kallas för halsstarrighet och att vilja tämja den heliga Anden. Den heliga Anden skakar om oss för den vidrör oss, den får oss att vandra, den driver kyrkan framåt. Den heliga Anden är Guds styrka, den ger oss kraft att gå framåt, men många tycker att det är upprörande och föredrar bekvämligheten i det redan kända. Underkasta er den heliga Anden!”

Det är ett löfte som verkligen passar på en jesuit i dominikandräkt med Franciskus namn.

Sr Madeleine Fredell OP




Kyrkans sociala och politiska arbete utifrån Andra Vatikankonciliet

Den 18 november 2012 höll Sr Madeleine Fredell OP föredraget "Kyrkans sociala och politiska arbete utifrån Andra Vatikankonciliet" i Caritas Göteborgs regi i Kristus Konungens Församling. Du kan läsa det här!

 



Sr Madeleine Fredell OP höll följande föredrag i Knivsta församling i oktober 2011:

Andra Vatikankonciliet som historisk rörelse

Med anledning av Andra Vatikankonciliets 50-årsjubileum

 

”Gaudet Mater Ecclesiae”, ”Moder Kyrkan må glädja sig”, lyder de första orden i Johannes XXIII:s öppningstal till Andra Vatikankonciliet 11 oktober 1962. Johannes XXIII hade flera gånger under de två åren av förberedelser påpekat att konciliet inte skulle fördöma något eller någon, utan visa barmhärtighet och anta en pastoral karaktär. Det skulle präglas av aggiornamento, en uppdatering, och ekumenisk öppenhet. Aggiornamento och ekumenik var Johannes XXIII:s egna två ledmotiv för konciliet.

Med denna inledning till 1900-talets största kyrkliga händelse blir det omöjligt att fastna i en stelbent tolkning av den kristna traditionen, omöjligt att inte föra en dialog med allt mänskligt omkring kyrkan, omöjligt att sluta sig inom några som helst murar. Indirekt betonas både en pastoral omsorg om hela mänskligheten och trons universalitet, att den är giltig överallt trots alla de kulturella skillnader som finns i trons uttryckssätt.

Under 2012 går vi in i ett femårigt femtioårsjubileum av Andra Vatikankonciliet och det finns all anledning att både återvända till dess historiska skeende och att ge konciliet en mening för vår egen tid. En sak är de intentioner som fanns för konciliet och som långt ifrån begränsades av Johannes XXIII:s egna. Aggiornamento och ekumenisk öppenhet angav såväl ett förhållningssätt som ett innehåll, men båda företeelserna banade också väg för en mångfald av nya frågor hos konciliefäderna. Slutdokumenten gav i sin tur upphov till fördjupade teologiska studier som ledde till fortsatt utveckling och ytterligare förändringar. Hur konciliet ska vara meningsskapande idag blir en fråga om tolkning och kan inte begränsas till konciliet som en, en gång för alla, avslutad händelse. Ett pågående meningsskapande kommer inte alltid att stämma överens med de utsagor som en gång gjordes. Andra Vatikankonciliet var inget som skedde från oktober 1962 till december 1965, utan är en ”event” i betydelsen att det har både en förhistoria, samtidshistoria och framtidshistoria. Framtidshistorien är då delvis vår egen nutid delvis det som även ligger framför oss. Pater Herman Seiler skrev i introduktionen till den svenska översättningen av Lumen Gentium, den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan: ”Snarare sökte det (konciliet) i sina dokument infånga och artikulera en historisk rörelse”.

Det är självklart omöjligt att på en timme försöka sammanfatta både intentioner och tolkningsvarianter, och att relatera konciliet till hela det teologiska, sociala och kyrkliga sammanhang det är insatt i. Jag kommer här att begränsa mig till konciliets skeende och intentioner, det vill säga dess egen samtidshistoria, dess ethos och därmed dess betydelse för den fortsatta utvecklingen samt några ord om själva konciliedokumenten. Min avsikt är att inge känslan av Andra Vatikankonciliet som en historisk rörelse, trots den begränsade tiden.

 

Här kan du läsa föredraget i sin helhet.

 

Social medvetenhet och politiskt ansvar i Europa

hölls av Sr Madeleine Fredell OP under en studiedag för lärarna i Katolska Skolan i Göteborg 13 april 2010. Klicka här för att läsa föredraget!

 

Vatikanen och Europas andliga fundament

hölls av Sr Madeleine Fredell OP för den Katolska Akademin i Oslo Katolska Stift 13 februari 2010. Klicka här för att läsa texten!