Miljöfrågor







Syster Madeleine Fredell OP höll följande föredrag måndag 11 februari 2019 för Stockholmsavdelningen för Förbundet Kristen Humanism.

Klimattragedi, en existentiell trosfråga

Föredrag för FKH 11 februari 2019




Inledning

För en lekperson är det inte lätt att veta hur det som kallas klimatförändringar, klimatkris eller till och med klimattragedi ska tolkas. Experter på området hävdar bestämt att vi faktiskt inte kan hindra en kollaps, kanske till och med att mänskligt liv utplånas på sikt. Ekonomer och politiker förvirrar oss med siffror, statistik och dimridåer av olika slag för att antingen vinna makt eller tjäna pengar på klimatet. En del förnekar forskningsresultaten helt och hållet. Journalister skriver ofta sina egna berättelser, inte sällan i svansen på politikerna. Förenta Nationernas klimatpanel drog i nödbromsen i höstas och allt pekar på att om inte drastiska minskningar av växtgasutsläppen sker före 2030 så kan vi räkna med en uppvärmning av jorden som vi inte längre kan handskas med. Allt tycks som om vi ägnar oss åt en kollektiv förnekelse av en tragedi, precis som människor ofta förnekar att de är allvarligt sjuka eller förnekar andra katastrofala skeenden i sina liv. Många forskare menar att mänskligheten kommer att vara med om omstörtande förändringar i närtid och då är risken att de som inte direkt drabbas av enskilda olyckor inte heller vill se de mer långsiktiga konsekvenserna av sådana katastrofer.

Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har hittills alla dessa tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver.

Det här föredraget handlar nu inte om naturvetenskap, klimat eller teknologi i sig. Fakta finns och frågan är hur vi tar till oss dessa på ett konstruktivt sätt. Då och då kommer jag att vidröra politiska och ekonomiska aspekter. Främst avser jag att reflektera över vårt förhållningssätt som människor och skapade varelser i relation till alla övriga livsformer, över det meningsskapande som vi måste ta på allvar för att handskas med djupgående förändringar i samhället och över en förändrad livsstil som inte längre kan vara beroende av den tillväxtideologi vi vant oss vid. Vi är alla drabbade av tröghet i de här avseendena. Men vi kan också bli överentusiastiska och tappa en realism som är helt nödvändig i det krisläge vi befinner oss. Omställningar för enskilda nationer, för regioner och för hela världen tar tid, mycket tid, och kräver eftertänksamhet och realism. All form för idealism måste tonas ner och prövas. Här krävs stabilitet och djup förankring där vi står. Och det finns inget glamoröst över en sådan förändrad livsstil men vi måste ge den mening och skönhet om den ska hålla för flertalet människor i ett långt perspektiv.


Att vara till i ett ömsesidigt beroende

Det tar inte lång tid för oss att upptäcka att vi var och en lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Vi behöver bara bli allvarligt sjuka för att inse att vår autonomi är bräcklig, för att inte säga omöjlig. Vi är också beroende av alla andra livsformer än bara den mänskliga för att överleva och leva bra. Däremot värderar vi det vi behöver hjälp med på olika sätt, oftast utifrån rent ekonomistiska hänsynstaganden. Vi värderar tjänster, kunskap och naturtillgångar på ett sätt som ofta gör oss till egoistiska konsumenter utan respekt för det som verkligen bär upp livet som sådant. När rika länder inför tullar på produkter från vissa afrikanska länder leder det så småningom till ekonomiska flyktingströmmar och en social oro i de länder dit de flyr för att bara ta ett exempel. En bilförsäljare tjänar mer än en undersköterska trots att vi är i större behov av vårdtjänster för våra äldre familjemedlemmar och närstående och även för oss själva.

Politiskt och ekonomiskt har vi skapat ett ohälsosamt beroende av prylar och tjänster som vi inte behöver för vårt välbefinnande och valt bort det ömsesidiga beroende vi har av närhet, ömhet och vård när vi inte längre klarar oss själva. Men hur kan vi återerövra det ömsesidiga beroendet av varandra och av hela skapelsen? Hur börjar vi se varandra i ögonen och visa respekt för livet, att se den andres behov i mina egna ögon? Respekt, av latinets respicere, handlar om att låta den andre eller det andra återspeglas i oss själva. Om varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild kan vi bara möta Gud i den andre när Guds avbild återspeglas i våra ögon. Konsekvenserna blir helt avgörande. Paleontologen och teologen Pierre Teilhard de Chardin gick längre och menade att ”I materiens hjärta finns världens hjärta, Guds hjärta”.  All materia är så att säga fylld av ande. Vår kallelse är att se, förnimma Guds skaparande, Guds skapelseord, i all materia och i alla ting. Vi måste vörda allt skapat på det sätt som Karin Boye uttrycker det:
Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparns hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att människorna anade Gud!

Vad händer då om vi börjar leva så här? Vi måste gå emot status quo, vårt vanliga sätt att agera i konformitet med det som vårt omkringliggande samhälle sätter upp som normativt. Vi måste ge oss ut i osäkerhet, i en ökenvandring och bryta sociala normer. Att peka på ömsesidig gemenskap är i det sammanhanget en kallelse som de kristna inte kan bortse ifrån. Men också inom och mellan de kristna kyrkorna och samfunden följer man hellre status quo, sociala normer och invanda handlingsmönster. Vi talar ju om splittringen mellan de kristna samfunden, eller om ekumenisk rörelse om vi ser det från den positiva sidan. Men varken det ena eller andra perspektivet leder till det som på engelska benämns resilience, spänstighet, förmågan att komma igen med förnyade krafter. Nu gäller det att riva ner de murar som skiljer oss åt utan att vi behöver bli likformade eller uniforma för den sakens skull. Kulturella särdrag och olika sätt att fira gemenskapen finns och kan fortsätta att finnas.

Själv är jag idag övertygad om att teologiska spetsfundigheter är av ondo när de inte leder till en omedelbar enhet i mångfald, till en gemenskap där alla kan vara med utifrån att de är döpta eller uttrycker en önskan om att motta dopet. Tydligast ser vi detta när det gäller eukaristin, nattvardsmåltiden. Påven Franciskus har kraftfullt understrukit att det inte handlar om ett pris för de perfekta, utan om ett läkemedel, om bröd för att ge kraft och spänst under vägen. Att utestänga människor från Jesu bordsgemenskap är att faktiskt förneka det som Jesus själv stod för. Han bröt sin tids normer och åt med syndare. Om inte de som sitter på makten i kyrkorna förmår öppna nattvardsborden så återstår det bara för oss döpta att själva göra det. Ingen kan faktiskt neka någon att ta emot Kristi kropp.

Jag menar att gemenskapen kring Kristi bordsgemenskap är helt avgörande för hur vi som kristna kan visa på hur man kan leva i ett ömsesidigt beroende i vår tid. Om inte kyrkoledare och formellt utsedda teologer förmår skapa en enhet i mångfald så är det vår skyldighet att börja underifrån. Nu.


Meningsskapande

Vi måste själva skapa mening i och med våra liv. Ingen annan kan göra det åt oss. Däremot måste vi få redskap att göra det med. De religiösa traditionerna och våra kulturer i vid bemärkelse tillhandahåller sådana redskap. Meningsskapande handlar om ”att tro” i betydelsen att ha tillit till livet självt och att jag och alla andra kan bygga en gemenskap utifrån den tilliten. På teologiskt språk kallas detta för fides qua, till skillnad från fides quae, som går in på själva trosinnehållet.

Psykiatern Viktor Frankl skriver i sin bok Livet måste ha mening: ”Vi måste lära oss själva och de förtvivlade, att det egentligen inte handlar om vad vi själva fortfarande har att vänta av livet, utan i stället om vad livet väntar av oss! (…) Det är till oss livet dagligen och stundligen ställer frågor – frågor som vi skall besvara. Det rätta svaret ger vi inte genom att grubbla eller tala utan endast genom handling och en riktig hållning. Att leva innebär ytterst att bära ansvar för att livsfrågorna blir rätt besvarade och att fylla de uppgifter som livet ger varje individ, att fylla ögonblickets krav. Detta krav och därmed tillvarons mening växlar från människa till människa och från ögonblick till ögonblick.”

Det här är den meningsskapande människans hållning och den behöver vi träna oss i genom konkreta handlingar för att möta den klimatkatastrof med dess sociala följder som vi står inför. Att tro är således att skapa mening i och genom den tillvaro som vi är satta i. Det är fråga om att se och handskas med tillvaron på ett realistiskt sätt och på så vis ge mening åt vårt liv. Det är på samma gång en trosakt, ett förhållningssätt och en handling.

I Lukasevangeliets sjunde kapitel läser vi om kvinnan i fariséen Simons hus. Hon tar tillfället att både visa på en orättfärdig struktur i form av socio-kulturella normer och Simons bristande gästfrihet. Han hade ju inte tvättat Jesu fötter vilket var sättet att säga välkommen till någon på ett gästabud. Genom sina sensuella gester, när hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, skapar kvinnan mening i tillvaron och lägger en grund för förändring av både den sociala strukturen och det personliga beteendet. Hon svarar direkt på den livsutmaning som är hennes och tror på livet självt. Hon väntar inte att någon annan, inte ens Jesus, ska ge henne mening med livet. Tvärtom, ger hon livet mening, och tror. Jesus bekräftar det också ”Din tro har hjälpt dig!”

Både bibelberättelserna och citatet av Viktor Frankl visar tydligt vad tro är. Om inte andlig vägledning eller en traditions troslära tar oss dit, kan den varken kalla sig andlig, medveten eller religiös. Vår troslära, för oss judisk-kristna, tre till fyra tusen års tolkad erfarenhet av gudomlig och mellanmänsklig relation, är inte ett musealt föremål som kan analyseras och framläggas enbart med förnuftet, utan en levande kropp, en corpus, som måste växa och mogna precis som var och en av oss, för att behålla sin meningsskapande inspiration. Vi är Guds fortgående tillblivelse i världen, vi är den helige Andes tempel och Anden blåser vart den vill och Guds, liksom vårt, eget namn är ”Jag skall bli den jag skall bli”.
Meningsskapandet ligger i vårt hopp om förvandling.

Att älska och vara älskad utgör också grunden för att vi ska kunna tro och hoppas. Om vi inte i någon liten mån upplevt en sådan kärleksrelation blir det omöjligt att ge livet mening, ha tillit och att hoppas. Vi måste också kunna påminna oss om de ögonblick och de personer genom vilka den ömsesidiga kärleken förverkligats. Detta är tydligt i Viktor Frankls skildring av sin tid i koncentrationslägren där han i sitt inre både ”ser” och ”talar med” sin hustru, som han inte vet om hon längre lever. Synen och dialogen i hans inre återger mening och hopp till en totalt meningslös och hopplös situation. Det blir en vers ur Höga Visan som visar hur upplevelsen av ömsesidig kärlek blir det verktyg som får honom att leva vidare, inte bara att överleva: ” Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven”, (Höga Visan 8:6).  Kärleken hjälper honom igenom nuets brutala lidande genom minnet av hustrun och hoppet om att möta henne igen, även om hon skulle vara död. Minnet av att vara älskad av en annan människa, död eller levande, tar oss ut ur oss själva, ut ur det brutala lidande som verkligheten har försatt oss i. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” skriver Paulus.

Det här är de tre teologala eller teologiska dygderna, tro, hopp och kärlek. De är allmänmänskliga och allmänreligiösa. Alla människor måste leva efter dem om de överhuvudtaget ska kunna skapa mening i sina liv. De är verktyg, men inte några individualistiska, eller ens individuella sådana. Vi kan inte isolerade leva tro, hopp och kärlek, och vår tids individualism hjälper oss inte att använda verktygen. Dessa dygder utgör också grunden för en äkta demokrati. All form för individualism och egoism undergräver ett demokratiskt system. Kanske är det därför som våra politiska system och politiker saknar möjlighet att erbjuda verktyg för meningsskapande idag. Kanske är det därför som klimatproblematiken undviks i det politiska samtalet och maktspelet. En politikers budskap måste i någon mån vara attraktivt i betydelse ge mitt liv en grundläggande mening för att jag ska rösta på hen. Och mening uppstår bara i gemenskap när vi alla är engagerade att bygga ett samhälle som erbjuder ett gott liv till alla som bor där. Om inte det här blir grunden för såväl politik, ekonomi och teknologi kommer vi aldrig att som mänsklighet kunna möta klimatkatastroferna. Kanske finns det inte mycket hopp …

De teologiska dygderna tar oss ut ur oss själva och den omedelbara verkligheten. Det handlar inte om att drömma om något orealistiskt utan om att konkret bygga på tidigare erfarenheter men i ljuset av att våra liv kan få en fördjupad mening. Tidigare erfarenheter gör att vi kan hoppas på nya lösningar på problem och utmaningar. Hoppet är på sätt och vis grunden och utgångspunkten för alla nya landvinningar inom såväl naturvetenskap och teknik som inom humaniora och samhällsvetenskap. Men att lösa problem på ett nytt och fräscht sätt påkallar fantasi och kreativitet. Och det får vi bara om vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.


Realism, stabilitet och förankring

Jag har redan nämnt att en kreativ problemlösning kräver att vi har ett meningsfullt förhållningssätt till tillvaron och är realistiska men samtidigt fyllda av hoppfullhet och vet att förändringar är möjliga. Ofta talas om en ”deep adaptation”, en djupgående omställning, i klimatsammanhang. Till detta måste vi lägga en ”kreativ omställning” för att inte fastna i fruktan och handlingsförlamning.

Vrede kan vara en normal reaktion på det händelseförlopp vi redan bevittnar och de förändringar vi måste ta till oss. Vrede över de politiska och ekonomiska beslut som lett oss till avgrundens rand. Men om vreden inte leder till handling utan till depression eller apati är den skadlig. Visst är det natt, en andlig natt, och där kan bara hoppet om en gryning, ett svagt ljus, skänka hopp. För att förnimma en antydan av detta ljust måste vi vara förankrade där vi står. Det tjänar ingenting till att fly bort varken fysiskt eller psykiskt. Ensam kan jag förmodligen inte förändra någonting, tillsammans kanske vi kan göra något i rätt riktning. Men då måste vi också våga vara tillsammans och inte fly vid första bästa konflikt eller meningsutbyte.

Här kan de traditionella kardinaldygderna vara ett stöd i ett förnyat förhållningssätt. Och i de traditionella klosterlöftena i den benediktinska traditionen kan vi också hitta inspiration. Här kan jag bara helt kortfattat vidröra dessa dygder och livssätt. De skulle vara värda ett föredrag i sig.

Aristoteles lade fram fyra kardinaldygder som kärnan i ett gott samhällsliv. De är mod eller själsstyrka (courage), måttfullhet (temperance), vishet eller klokhet (prudence) och rättfärdighet (justice). Ordet kardinaldygd kommer av latinets cardo som betyder gångjärn på en dörr. Det är på dessa dygder som alla andra moraliska dygder är ”upphängda”, som dörren på ett gångjärn. Den här formen av dygdeetik handlar inte om vad vi bör eller ska göra utan fokus ligger på vilken slags människa jag ska bli. Dygderna ska få min personliga karaktär att mogna och utvecklas så att jag förverkligar och fullbordar min personliga kallelse i gemenskap med andra. Dygderna ska stödja mig och mina medmänniskor i att hitta nya lösningar på problem, stärka fantasin och bryta ner förtryckande mönster. Kardinaldygderna handlar inte om felaktiga eller rätta handlingar och sätter inte gränser för det mänskliga beteendet i sig. De innehåller en okänd faktor om vart de kan leda på både det individuella och det samhälleliga planet.

Ett samhälles regler och regleringar är negativa och inskränkande, de begränsar människors handlande och fostrar inte till mognad och växt utöver det som redan är känt. I dokumentet Choosing the Common Good  från början av 2010 hävdar de katolska biskoparna i England och Wales att ett samhälle där vi bara lär oss att följa vissa lagar exponerar sig för missbruk och övergrepp som i sin tur bemöts av fler och mer detaljerade regleringar. Kardinaldygderna å andra sidan handlar inte om förbud och regleringar, utan är positiva redskap som fostrar oss till en solidarisk medborgaranda. Om människor ska vilja förändra sina livssätt får det inte ske med negativa begränsningar. Här måste politiker och lagstiftare våga använda sig av positiva verktyg.

Det vi kallar klokhet – prudence – handlar om att tränas i att vara omdömesgill. Det är inte fråga om en positivistisk eller rationell objektivitet som begränsar vårt seende till enbart det mätbara och det vi omedelbart kan förstå utifrån våra egna begränsade kunskaper och erfarenheter. Klokhet är mer besläktat med en emotionell och social intelligens, förmågan till empati när vi bedömer en situation eller står inför att fatta ett beslut som kommer att påverka andra människor. Liksom alla moraliska dygder är klokhet insatt i ett relationellt sammanhang som tar hänsyn till olika perspektiv och utgångspunkter.

Rättfärdighet – justice – är den dygd som förverkligar principen om allas lika värde och värdighet, som respekterar det ömsesidiga beroendet vi har av varandra för att bygga samhällsgemenskapen. Att utöva rättfärdighet är att ge åt var och en efter hens behov och att förvänta sig ett deltagande i samhällsbygget efter vars och ens förmåga. Det handlar om att fördela jordens resurser så att allt levande kan överleva.

Själstyrka eller mod – courage – är det som ger rotfasthet åt vårt liv. Det krävs mod att stå fast vid sin övertygelse eller tro när allt annat talar emot, när det vore både enklare och säkrare att ge efter för en allmän opinion eller kanske till och med för förtryck och orättvisor. Modet gör oss till martyrer, inte nödvändigtvis i fysisk bemärkelse, men väl som vittnen för de värden vi sätter högst och som ger mening åt vårt liv. Mod krävs också i våra relationer för att de ska bli trygga och överleva kriser och konflikter. Mod handlar om trohet, trofasthet och rotfasthet.

Måttligheten – temperance – är något av det svåraste att öva sig i när omedelbar tillfredställelse och ständig tillväxt blivit normerande. Att förkunna måttlighet kan nog ses som politiskt självmord idag men blir förmodligen helt nödvändigt i en värld som är på väg att gå under av rå exploatering och klimatkatastrofer. Positivt handlar det om att önska och sträva efter det som verkligen är gott för alla, det som kan ge oss ett lyckligt och meningsfullt liv på djupet. Måttlighet är förutsättning för en global etik.

Stabilitet är ett av de tre löftena i den benediktinska traditionen. Historiskt handlade det om att stanna i det kloster där man gått in. Men det har också att göra med förankring och att det tar tid att mogna och växa. Motsatsen är flyktighet. Det tar tid att lyssna på Guds levande skaparord, på den gudsvind som talar och det blir till, på den Gudsande som finns i allt och i alla.

Att lyssna, lyssna på varandra och därmed på Gud genom varje medmänniska, det är vad lydnadslöftet handlar om. I detta ligger också grunden för all demokrati. Min egen ordensgemenskap, den dominikanska, är känd för sitt demokratiska styrelsesätt, som också är långsamt och stundtals komplicerat, men det handlar om att just låta varje syster och bror få komma till tals och bli lyssnad på innan ett beslut fattas. Två nyckelord förknippas med lyssnandet och lydnaden, nämligen sanningen, veritas, och barmhärtigheten, misericordia. Sanningen är i det här avseendet inte något definitivt och absolut utan något vi som mänsklighet successivt fördjupas i, upptäcker. Barmhärtigheten är överordnad allt annat för att vi inte ska dömas för våra tillkortakommanden eller halka efter på grund av att vi inte fått förmågor som andra har.


Metanoia och den goda konversationen

Inför den klimattragedi som av allt att döma är oundviklig måste vi våga gå utöver vårt förnuft, metanoia. Vanligen översätts det med omvändelse. Men det är inte fråga om ett moraliserande pekfinger. I så fall kommer vi att säkert vandra rakt ner i avgrunden. Här hjälper inte moralism eller konstlade beteendemönster. Vi måste faktiskt ”gå utöver vårt förnuft” om vi ska ha skuggan av en chans att undgå katastrof.

Hållbarhetsforskaren Jem Bendell talar om en oundgänglig kollaps (inevitable collapse), förmodad katastrof (probable catastrophe) och möjlig utplåning (possible extinction). Det kan inte mötas av något som helst moraliserande, bara av goda krafter som öppnar sinnet för oväntade om än krävande lösningar. Metanoia.

Det tredje av de benediktinska löftena är formulerat på två sätt. Traditionellt har det tolkats som conversio morum, sedernas omvändelse. Och det kan ju tyckas konsekvent när vi tänker på ett mer traditionellt klosterliv. Men i forskningen kring Benedikts regel så har man ofta framfört att vad det handlar om är en conversatio morum, en god konversation, bröderna och systrarna emellan.  Vi är tillbaka till det grundläggande lyssnandet, lydnaden. Att lyssna och samtala kräver tid och stabilitet. Vi får helt enkelt inte fly från samtalets process utan våga lyssna både utåt och inåt. Det kan tyckas motsägelsefullt men en god konversation föds bara i en djupgående tystnad, i en miljö som befrämjar tystnad och skönhet. Här kan klostren spela en avgörande roll i hur vi möter klimatkatastrofer.

En ekologisk omvändelse för att rädda framtida generationer av allt liv handlar förstås om våra seder och bruk i vid bemärkelse. Men kanske ändå mer om hur vi för en konstruktiv dialog alla människor emellan. Hur lyssnar vi? Lägger vi örat på jorden och lyssnar? Lägger vi örat intill vår nästas ande och lyssnar? Lägger vi örat intill de som lider, lever i misär, kämpar för sin överlevnad, har tappat hoppet?

Påven Franciskus talar ofta om en globaliseringens likgiltighet. Vi har slutat bry oss om vår nästa, såväl nära som fjärran. Samtidigt förlorar vi också själva hoppet och meningen med livet. Vi driver allt liv till en utplåning. Det finns vägar och förhållningssätt ut ur hopplösheten. Det är möjligt att klimattragedin och dess följder är oundgänglig. Men som kristna är vi kallade att tro på och göra det som är omöjligt. I Matteusevangeliet läser vi att ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er" . Ordagrant står det att ”ingenting blir utan kraft för er”. Här öppnar sig svindlande perspektiv för trons möjligheter i vår begränsade tillvaro, men då får vi inte stanna vid ett ältande av det förflutna som sårat oss och i en förlamning inför det som vi fruktar kan ske. Att bli dynamisk i sina ord och handlingar handlar om att våga ”läsa tidens tecken” och agera efter dem.

Vi är kallade att ta till oss tidens tecken om en trolig klimattragedi. Men vi är också kallade till en dynamisk, realistisk och kreativ metanoia, att gå utöver vårt förnuft. Kanske är det försent. Men även om jorden går under i morgon så planterar jag ett träd idag.

Sr Madeleine Fredell OP





Rapport från studiedag om Laudato Si i Paris 12 februari 2016


Rapporten bygger på en studiedag för de europeiska råden för Den Helige Dominikus Romerska Kongregation. Sr Marie-Laure Dénès OP är dominikansyster och priorinna för kommuniteten i Poitiers; hon har tidigare varit generalsekreterare för franska Justitia et Pax Europa; sedan 2015 är hon direktor för Service National Famille et Société för den franska biskopskonferensen. Elena Lassida har doktorerat i sociologi och ekonomi och undervisar vid Institut Catholique de Paris i Social och solidarisk ekonomi, Hållbar utveckling och Ekonomi och Teologi. Hon har publicerat åtskilliga artiklar i dessa ämnen i både franska och internationella tidskrifter.

Sammanfattning av anförande av Sr Marie-Laure Dénès OP


Publiceringen av encyklikan Laudato Si ägde rum i ett internationellt sammanhang. Under 2015 antog Förenta Nationerna de nya målen för en hållbar utveckling fram till 2030 och det stora klimatmötet i Paris ägde rum i november. Laudato Si var ett efterlängtat dokument framför allt utanför kyrkan själv. Mottagandet har också varit enhälligt positivt bland politiker, beslutsfattare, media och miljöaktivister. Inom katolska kyrkan har encyklikan inspirerat många också rent andligt, bland annat har den uppmärksammats mycket positivt på den afrikanska kontinenten. Men den har också mött en hel del motstånd. På flera håll har man varit skeptisk mot miljöfrågorna rent allmänt och en del anser att encyklikan ger uttryck åt ultra-liberala idéer.

Även om Laudato Si är det första dokumentet i sitt slag med ett helhetsgrepp om de utmaningar som vi står inför när det gäller klimatförändringar, miljö och fattigdom, så har kyrkan uttalat sig i dessa frågor sedan slutet av 1960-talet. Påven Paulus VI berörde problematiken i relation till de allmänna utvecklingsfrågorna i encyklikan Populorum Progressio, 1967, men också i några tal till olika instanser inom FN-systemet. Ämnet fick sedan en särskild paragraf i det apostoliska brevet Octogesima Adveniens, 1971. Helige Johannes Paulus II band i sin tur samman miljöfrågorna med fredsfrågan och utnämnde den helige Franciskus till skyddshelgon för miljön. Påven Benedikt XVI tog upp miljöfrågorna i sitt fredsbudskap 2010.

Påven Franciskus inbjuder mycket tydligt till dialog kring denna ödesfråga för mänskligheten. Encyklikans inledning saknar de vanliga adressaterna, kardinaler, biskopar, etc, och istället skriver han i § 2 ”I den här encyklikan, vill jag påbörja en dialog med alla människor om vårt gemensamma hem.”  Och det är en verklig dialog som vi inbjuds till. Inga definitiva utsagor görs utan påven närmar sig miljöfrågan med ödmjukhet och använder sig av en induktiv metod, det vill säga han utgår från vanliga människors liv och sammanhang. Här är § 121 helt avgörande där vi läser ”Vi måste utveckla en ny syntes för att komma bort ifrån de senaste århundradenas felaktiga argument. I trohet till sin egen identitet och sin rika trosskatt som kristendomen har mottagit från Jesus Kristus, fortsätter vi att reflektera över dessa frågor i en fruktbar dialog med en historia i förändring. Genom att föra en sådan dialog uppenbarar kristendomen sin eviga förnyande förmåga.”

Encyklikan är i sig en dialog mellan samhället och teologin där påven visar att han lyssnat på alla aktörer i sammanhanget. Han redogör för de vetenskapliga fakta som står till buds, han citerar det som olika biskopskonferenser sagt i frågan, han hänvisar till andra kyrkor och samfund, han tar på allvar det som olika miljörörelser varnat och varnar för och han vänder sitt öra särskilt de fattigaste och mest utsatta människorna. I § 233 citerar han en sufi ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte.” Encyklikan avslutas med en bön i två delar, där den första delen kan bes av alla gudstroende människor och där den andra är mer specifikt kristen.

Analysen av den aktuella situationen görs utifrån det faktum att allt är förenat, allt hör ihop. Det är en hyllning till tillvarons komplexitet och samtidigt en stark kritik av det aktuella systemet. Vi lever under ett teknokratiskt paradigm som präglas av maktkamp och ständig tillväxt där även människor kan förpassas till sophögen. Samtidigt hälsar påven de naturvetenskapliga framstegen och förkastar en ensidig blick på tillvaron. Han fördömer däremot en utilitaristisk och instrumentalistisk hållning och uppmuntrar till att utveckla en ny syn på vad som är lycka och solidaritet. Han förespråkar en fullödig ekologi, i linje med kyrkans syn på en fullödig utveckling. Det har att göra med den yttersta meningen med vårt liv. I § 160 läser vi ”Vi måste inse att det som står på spel är vår egen värdighet. Att efterlämna en obeboelig planet till framtida generationer är i första hand en fråga ställd till oss. Det är en fråga som berör oss på djupet för den har att göra med den djupaste meningen med vår stund på jorden.”

En kristen tolkning av meningen med vårt liv och vår tillvaro utlägger påven Franciskus utifrån eukaristin, § 236, och sabbaten, § 237. Han skriver att ”eukaristin är i sig självt en kosmisk kärlekshandling” och vidare att ”Eukaristin förenar himmel och jord; den omfamnar och genomlyser hela skapelsen.” Eukaristin ska leda oss till att vara förvaltare av hela skapelsen. ”Söndagen, liksom den judiska sabbaten, ska vara en dag som helar vår relation med Gud, med oss själva, med andra och med världen. (…) I vårt arbete kallas vi att inkludera en dimension av mottagande och tillfredställelse, vilket är något helt annat än passivitet. Det är snarare ett annat sätt att arbeta på och som är del av vårt grundläggande väsen. Det skyddar den mänskliga handlingen från att bli tom aktivism; och det hindrar en otyglad profithunger och en känsla av isolering som gör att vi söker personlig vinning till skada för allt annat” § 237.

Vi är alla kallade till en ekologisk omvändelse vilket är en kulturrevolution som har såväl andliga som etiska och politiska konsekvenser. Denna omvändelse består i att komma bort från en ingrodd och ohälsosam antropocentrism i synen på tillvaron. I § 118 uppmanar påven till en ny antropologi. ”Vår relation till naturen kan inte förnyas utan en förnyelse av det rent mänskliga. Vi får ingen god ekologi utan en fullödig antropologi.” 


Sammanfattning av anförande av Elena Lassida


Laudato Si och ordenslivet

Miljöfrågorna har en andlig dimension som påverkar vår livsstil och de val vi gör i vardagen. Encyklikan vilar på tre pelare som kan sammanfattas med orden ”allt är sammanbundet”, ” allt är givet” och ”allt är bräckligt”. De tre pelarna leder till encyklikans andliga utfordringar och får praktiska konsekvenser för vår livsstil.

Vårt liv är i dag mycket fragmenterat medan hela vår verklighet egentligen existerar i ett ömsesidigt beroende. I själva verket hänger allting samman. Alla levande varelser behöver varandra för sin överlevnad. Hela skapelsen och allt den ger är något givet och inget som vi förtjänat. Det är en nåd, en ynnest. Denna gåva är något bräckligt som måste vårdas på bästa sätt. Men ur bräckligheten och svagheten kan något vackert och nytt födas och ta form. Och det handlar inte om att reparera skador och fel, utan att något helt nytt, oväntat och oplanerat kan ske.

En ekologisk omvändelse bygger på tre förhållningssätt. Först måste gemenskapen med och relationen till alla levande varelser respekteras. Vi måste leva i gemenskap med allt och alla. Påven inbjuder oss till en relation till naturen i sin helhet. För det andra måste vi lovprisa den gåva vi fått genom skapelsen, lovprisa nåden. Till sist måste vi inse att bräckligheten är en källa till nyskapande och entusiasm. Bräcklighet har inget med avsaknad att göra.

För att förstå den andliga dimensionen i Laudato Si måste vi utgå från fyra grundregler som påven Franciskus utlägger den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium. Dessa är
-    att verkligheten alltid står över idéerna
-    att helheten alltid står över de enskilda delarna
-    att enheten råder över splittring och konflikt
-    att tiden står över rummet.

Verkligheten står över idéerna. Vi har ofta gjort naturen till ett objekt som vi kunnat manipulera. Klimatförändringar och miljöförstörelse påminner oss om att naturen är liv. Naturen är en verklighet som manar oss att gå bortom våra idéer om densamma.

Helheten står över de enskilda delarna. Helheten kan aldrig reduceras till summan av de olika delarna. Det är relationerna mellan de olika delarna som i allt utgör helheten. Den relationella dimensionen har i Laudato Si utvidgats till alla levande varelser och inte något som är begränsat mellan människor.

Enheten råder över splittring och konflikt. Påven förespråkar en enhet i mångfald med dialogen som grund. Vi ska eftersträva en universalitet och inte en uniformitet. Olikheter och mångfald måste mötas och berika varandra i dialog. Här betonas gåvan och nåden än en gång. Vi måste på nytt se vad en äkta universalitet kan betyda.

Tiden står över rummet. Påven betonar vikten av att påbörja processer snarare än att äga utrymmen. Ytor och utrymmen leder till att vi vill äga och förfoga över dessa. Tiden är däremot något oväntat, något okänt. Tiden är kreativitetens hjärta, tiden ger oss möjlighet att skapa något verkligt nytt, något oväntat och dittills okänt. Det som ska födas känner vi inte till förrän det faktiskt föds. Om vi lever i överflöd, i en fullhet, finns inte plats för något nytt att ta form, där kan vi inte skapa för det är redan fullt. Skapande kräver bräcklighet och tid. Hoppet är inget vi redan kan se och förfoga över, det vore motsatsen till hopp.

En ekologisk omvändelse är inte bara andlig utan också materiell. Vi måste se över vår livsstil, våra konsumtionsval, hur och var vi investerar våra tillgångar. Vi kan återigen utgå från de tre pelarna. Allt är sammanbundet och lever i ett ömsesidigt beroende. Det innebär att varje materiellt val vi gör har konsekvenser för andra människor och / eller levande varelser. Hur påverkar det? Om allt är en gåva så måste jag fråga mig med vilka jag väljer att dela mina tillgångar. Om det är i det bräckliga som något nytt kan skapas blir frågan till mig själv vad jag själv skapar. Vågar vi leva i en äkta delaktighet och gemenskap med alla levande varelser?

Ett ömsesidigt beroende kan aldrig vila på självtillräcklighet. Vår utmaning är att undanröja gränser och hinder för att agera och skapa tillsammans med andra. Vi kan egentligen inte äga någonting eftersom allt i grunden är en gåva. Därmed är det vår personliga frihet som står på spel i ett överdrivet konsumtionssamhälle. Vad är det vi är beredda att släppa taget om, beredda att förlora för att vinna äkta samhörighet. Vår aktuella bräcklighet, i ordenslivet liksom i samhället i övrigt, är kanske ett unikt tillfälle för oss att verkligen skapa något nytt.

Sr Madeleine Fredell OP



Virunga nationalpark i Kongo hotad


Världsnaturfonden varnar för oljeexploatering i Virunga nationalpark. Man har anmält det engelska oljeföretaget Soco för att bryta mot de regler som gäller enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) när man planerar för oljeexploatering av områden i och runt Virunga nationalpark.

Världsnaturfonden skriver att Virunga är Afrikas artrikaste nationalpart och ett av kontinentens äldsta världsarv. UNESCOs världsarvskommitté vidhåller att oljeexploatering inte är förenligt med den så kallade Världsarvskonventionen. Nationalparken är bland annat det starkaste fästet för jordens sista 880 bergsgorillor. Världsnaturfonden påpekar vidare att Socos egen miljökonsekvensutredning visar att oljeexploateringen i Virunga kan orsaka miljöfarliga utsläpp, förstöra viktiga livsmiljöer för djur och växter och medföra att området öppnas upp för mer tjuvjakt. Exploateringen kan dessutom skada lokalbefolkningens hälsa och de naturresurser som berör runt 50 000 människor.

Nausikaa Haupt
ansvarig för miljöfrågor i Justitia et Pax kommissionen

Här kan du läsa mer om hotet mot Virunga nationalpark:

Världsnaturfonden




















foto: Jonas Mattsson





Miljöpolicy för Stockholms katolska stift


”I skapelsen ser vi spår av Guds godhet och skönhet. Vi har fått det stora uppdraget att förvalta och vårda Guds skapelse på bästa sätt. Vi får inte blunda för de faror och hot som naturen och miljön är utsatta för. Därför är det vår kallelse att sträva efter ett nytt sätt att leva som tar större hänsyn till miljön och visar mer vördnad för Guds skapelse. Tänk om vi kunde lyssna mer på Jesu uppmaning att ’se på liljorna på marken!’.”
                                               Biskop Anders Arborelius

 

Stockholms katolska stift vill bidra till en ekologiskt hållbar utveckling och strävar därför efter att

- öka miljömedvetenheten bland präster, anställda och församlingsmedlemmar t ex genom föreläsningar och utbildningar samt tillhandhållande av informationsmaterial 
- verka för en enklare och mindre konsumtionsinriktad livsstil
- verka för en hälsosam livsstil genom mera motion och sundare kostvanor och en minskande användning av tobak och alkohol
- vid inköp i möjligaste mån välja miljöanpassade och rättvisemärkta varor och tjänster
- spara el och värme i kyrkans lokaler
- minska datorers och kopiatorers energianvändning
- främja användningen av förnybar energi
- minimera användningen av giftiga och toxiska ämnen
- källsortera sopor och återanvända avfall
- minska användningen av papper, t ex genom att kopiera dubbelsidigt
- återlämna icke förbrukade läkemedel till Apoteket
- i möjligaste mån välja tåg vid inrikesresor
- öka samåkandet och ersätta vissa resor med telefonkonferenser eller videomöten
- vid inköp av bil överväga möjligheten att köpa en miljöanpassad bil


Genomförandet av miljöpolicyn är allas ansvar. Miljöarbetet underlättas om församlingsråden i församlingarna är delaktiga i miljöarbetet. Bildandet av miljögrupper i församlingarna uppmuntras.

För information om stiftets arbete i miljöfrågor genom Justitia et Pax, kontakta Magnus Andersson, magnus@cajomaconsulting.se eller tel: 070 - 29 48 301

 

 

Biskop Anders Arborelius OCD   Sr Madeleine Fredell OP
Ordförande för Justitia et Pax   Generalsekreterare