Miljöfrågor







Rapport från studiedag om Laudato Si i Paris 12 februari 2016


Rapporten bygger på en studiedag för de europeiska råden för Den Helige Dominikus Romerska Kongregation. Sr Marie-Laure Dénès OP är dominikansyster och priorinna för kommuniteten i Poitiers; hon har tidigare varit generalsekreterare för franska Justitia et Pax Europa; sedan 2015 är hon direktor för Service National Famille et Société för den franska biskopskonferensen. Elena Lassida har doktorerat i sociologi och ekonomi och undervisar vid Institut Catholique de Paris i Social och solidarisk ekonomi, Hållbar utveckling och Ekonomi och Teologi. Hon har publicerat åtskilliga artiklar i dessa ämnen i både franska och internationella tidskrifter.

Sammanfattning av anförande av Sr Marie-Laure Dénès OP


Publiceringen av encyklikan Laudato Si ägde rum i ett internationellt sammanhang. Under 2015 antog Förenta Nationerna de nya målen för en hållbar utveckling fram till 2030 och det stora klimatmötet i Paris ägde rum i november. Laudato Si var ett efterlängtat dokument framför allt utanför kyrkan själv. Mottagandet har också varit enhälligt positivt bland politiker, beslutsfattare, media och miljöaktivister. Inom katolska kyrkan har encyklikan inspirerat många också rent andligt, bland annat har den uppmärksammats mycket positivt på den afrikanska kontinenten. Men den har också mött en hel del motstånd. På flera håll har man varit skeptisk mot miljöfrågorna rent allmänt och en del anser att encyklikan ger uttryck åt ultra-liberala idéer.

Även om Laudato Si är det första dokumentet i sitt slag med ett helhetsgrepp om de utmaningar som vi står inför när det gäller klimatförändringar, miljö och fattigdom, så har kyrkan uttalat sig i dessa frågor sedan slutet av 1960-talet. Påven Paulus VI berörde problematiken i relation till de allmänna utvecklingsfrågorna i encyklikan Populorum Progressio, 1967, men också i några tal till olika instanser inom FN-systemet. Ämnet fick sedan en särskild paragraf i det apostoliska brevet Octogesima Adveniens, 1971. Helige Johannes Paulus II band i sin tur samman miljöfrågorna med fredsfrågan och utnämnde den helige Franciskus till skyddshelgon för miljön. Påven Benedikt XVI tog upp miljöfrågorna i sitt fredsbudskap 2010.

Påven Franciskus inbjuder mycket tydligt till dialog kring denna ödesfråga för mänskligheten. Encyklikans inledning saknar de vanliga adressaterna, kardinaler, biskopar, etc, och istället skriver han i § 2 ”I den här encyklikan, vill jag påbörja en dialog med alla människor om vårt gemensamma hem.”  Och det är en verklig dialog som vi inbjuds till. Inga definitiva utsagor görs utan påven närmar sig miljöfrågan med ödmjukhet och använder sig av en induktiv metod, det vill säga han utgår från vanliga människors liv och sammanhang. Här är § 121 helt avgörande där vi läser ”Vi måste utveckla en ny syntes för att komma bort ifrån de senaste århundradenas felaktiga argument. I trohet till sin egen identitet och sin rika trosskatt som kristendomen har mottagit från Jesus Kristus, fortsätter vi att reflektera över dessa frågor i en fruktbar dialog med en historia i förändring. Genom att föra en sådan dialog uppenbarar kristendomen sin eviga förnyande förmåga.”

Encyklikan är i sig en dialog mellan samhället och teologin där påven visar att han lyssnat på alla aktörer i sammanhanget. Han redogör för de vetenskapliga fakta som står till buds, han citerar det som olika biskopskonferenser sagt i frågan, han hänvisar till andra kyrkor och samfund, han tar på allvar det som olika miljörörelser varnat och varnar för och han vänder sitt öra särskilt de fattigaste och mest utsatta människorna. I § 233 citerar han en sufi ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte.” Encyklikan avslutas med en bön i två delar, där den första delen kan bes av alla gudstroende människor och där den andra är mer specifikt kristen.

Analysen av den aktuella situationen görs utifrån det faktum att allt är förenat, allt hör ihop. Det är en hyllning till tillvarons komplexitet och samtidigt en stark kritik av det aktuella systemet. Vi lever under ett teknokratiskt paradigm som präglas av maktkamp och ständig tillväxt där även människor kan förpassas till sophögen. Samtidigt hälsar påven de naturvetenskapliga framstegen och förkastar en ensidig blick på tillvaron. Han fördömer däremot en utilitaristisk och instrumentalistisk hållning och uppmuntrar till att utveckla en ny syn på vad som är lycka och solidaritet. Han förespråkar en fullödig ekologi, i linje med kyrkans syn på en fullödig utveckling. Det har att göra med den yttersta meningen med vårt liv. I § 160 läser vi ”Vi måste inse att det som står på spel är vår egen värdighet. Att efterlämna en obeboelig planet till framtida generationer är i första hand en fråga ställd till oss. Det är en fråga som berör oss på djupet för den har att göra med den djupaste meningen med vår stund på jorden.”

En kristen tolkning av meningen med vårt liv och vår tillvaro utlägger påven Franciskus utifrån eukaristin, § 236, och sabbaten, § 237. Han skriver att ”eukaristin är i sig självt en kosmisk kärlekshandling” och vidare att ”Eukaristin förenar himmel och jord; den omfamnar och genomlyser hela skapelsen.” Eukaristin ska leda oss till att vara förvaltare av hela skapelsen. ”Söndagen, liksom den judiska sabbaten, ska vara en dag som helar vår relation med Gud, med oss själva, med andra och med världen. (…) I vårt arbete kallas vi att inkludera en dimension av mottagande och tillfredställelse, vilket är något helt annat än passivitet. Det är snarare ett annat sätt att arbeta på och som är del av vårt grundläggande väsen. Det skyddar den mänskliga handlingen från att bli tom aktivism; och det hindrar en otyglad profithunger och en känsla av isolering som gör att vi söker personlig vinning till skada för allt annat” § 237.

Vi är alla kallade till en ekologisk omvändelse vilket är en kulturrevolution som har såväl andliga som etiska och politiska konsekvenser. Denna omvändelse består i att komma bort från en ingrodd och ohälsosam antropocentrism i synen på tillvaron. I § 118 uppmanar påven till en ny antropologi. ”Vår relation till naturen kan inte förnyas utan en förnyelse av det rent mänskliga. Vi får ingen god ekologi utan en fullödig antropologi.” 


Sammanfattning av anförande av Elena Lassida


Laudato Si och ordenslivet

Miljöfrågorna har en andlig dimension som påverkar vår livsstil och de val vi gör i vardagen. Encyklikan vilar på tre pelare som kan sammanfattas med orden ”allt är sammanbundet”, ” allt är givet” och ”allt är bräckligt”. De tre pelarna leder till encyklikans andliga utfordringar och får praktiska konsekvenser för vår livsstil.

Vårt liv är i dag mycket fragmenterat medan hela vår verklighet egentligen existerar i ett ömsesidigt beroende. I själva verket hänger allting samman. Alla levande varelser behöver varandra för sin överlevnad. Hela skapelsen och allt den ger är något givet och inget som vi förtjänat. Det är en nåd, en ynnest. Denna gåva är något bräckligt som måste vårdas på bästa sätt. Men ur bräckligheten och svagheten kan något vackert och nytt födas och ta form. Och det handlar inte om att reparera skador och fel, utan att något helt nytt, oväntat och oplanerat kan ske.

En ekologisk omvändelse bygger på tre förhållningssätt. Först måste gemenskapen med och relationen till alla levande varelser respekteras. Vi måste leva i gemenskap med allt och alla. Påven inbjuder oss till en relation till naturen i sin helhet. För det andra måste vi lovprisa den gåva vi fått genom skapelsen, lovprisa nåden. Till sist måste vi inse att bräckligheten är en källa till nyskapande och entusiasm. Bräcklighet har inget med avsaknad att göra.

För att förstå den andliga dimensionen i Laudato Si måste vi utgå från fyra grundregler som påven Franciskus utlägger den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium. Dessa är
-    att verkligheten alltid står över idéerna
-    att helheten alltid står över de enskilda delarna
-    att enheten råder över splittring och konflikt
-    att tiden står över rummet.

Verkligheten står över idéerna. Vi har ofta gjort naturen till ett objekt som vi kunnat manipulera. Klimatförändringar och miljöförstörelse påminner oss om att naturen är liv. Naturen är en verklighet som manar oss att gå bortom våra idéer om densamma.

Helheten står över de enskilda delarna. Helheten kan aldrig reduceras till summan av de olika delarna. Det är relationerna mellan de olika delarna som i allt utgör helheten. Den relationella dimensionen har i Laudato Si utvidgats till alla levande varelser och inte något som är begränsat mellan människor.

Enheten råder över splittring och konflikt. Påven förespråkar en enhet i mångfald med dialogen som grund. Vi ska eftersträva en universalitet och inte en uniformitet. Olikheter och mångfald måste mötas och berika varandra i dialog. Här betonas gåvan och nåden än en gång. Vi måste på nytt se vad en äkta universalitet kan betyda.

Tiden står över rummet. Påven betonar vikten av att påbörja processer snarare än att äga utrymmen. Ytor och utrymmen leder till att vi vill äga och förfoga över dessa. Tiden är däremot något oväntat, något okänt. Tiden är kreativitetens hjärta, tiden ger oss möjlighet att skapa något verkligt nytt, något oväntat och dittills okänt. Det som ska födas känner vi inte till förrän det faktiskt föds. Om vi lever i överflöd, i en fullhet, finns inte plats för något nytt att ta form, där kan vi inte skapa för det är redan fullt. Skapande kräver bräcklighet och tid. Hoppet är inget vi redan kan se och förfoga över, det vore motsatsen till hopp.

En ekologisk omvändelse är inte bara andlig utan också materiell. Vi måste se över vår livsstil, våra konsumtionsval, hur och var vi investerar våra tillgångar. Vi kan återigen utgå från de tre pelarna. Allt är sammanbundet och lever i ett ömsesidigt beroende. Det innebär att varje materiellt val vi gör har konsekvenser för andra människor och / eller levande varelser. Hur påverkar det? Om allt är en gåva så måste jag fråga mig med vilka jag väljer att dela mina tillgångar. Om det är i det bräckliga som något nytt kan skapas blir frågan till mig själv vad jag själv skapar. Vågar vi leva i en äkta delaktighet och gemenskap med alla levande varelser?

Ett ömsesidigt beroende kan aldrig vila på självtillräcklighet. Vår utmaning är att undanröja gränser och hinder för att agera och skapa tillsammans med andra. Vi kan egentligen inte äga någonting eftersom allt i grunden är en gåva. Därmed är det vår personliga frihet som står på spel i ett överdrivet konsumtionssamhälle. Vad är det vi är beredda att släppa taget om, beredda att förlora för att vinna äkta samhörighet. Vår aktuella bräcklighet, i ordenslivet liksom i samhället i övrigt, är kanske ett unikt tillfälle för oss att verkligen skapa något nytt.

Sr Madeleine Fredell OP



Virunga nationalpark i Kongo hotad


Världsnaturfonden varnar för oljeexploatering i Virunga nationalpark. Man har anmält det engelska oljeföretaget Soco för att bryta mot de regler som gäller enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) när man planerar för oljeexploatering av områden i och runt Virunga nationalpark.

Världsnaturfonden skriver att Virunga är Afrikas artrikaste nationalpart och ett av kontinentens äldsta världsarv. UNESCOs världsarvskommitté vidhåller att oljeexploatering inte är förenligt med den så kallade Världsarvskonventionen. Nationalparken är bland annat det starkaste fästet för jordens sista 880 bergsgorillor. Världsnaturfonden påpekar vidare att Socos egen miljökonsekvensutredning visar att oljeexploateringen i Virunga kan orsaka miljöfarliga utsläpp, förstöra viktiga livsmiljöer för djur och växter och medföra att området öppnas upp för mer tjuvjakt. Exploateringen kan dessutom skada lokalbefolkningens hälsa och de naturresurser som berör runt 50 000 människor.

Nausikaa Haupt
ansvarig för miljöfrågor i Justitia et Pax kommissionen

Här kan du läsa mer om hotet mot Virunga nationalpark:

Världsnaturfonden




















foto: Jonas Mattsson





Miljöpolicy för Stockholms katolska stift


”I skapelsen ser vi spår av Guds godhet och skönhet. Vi har fått det stora uppdraget att förvalta och vårda Guds skapelse på bästa sätt. Vi får inte blunda för de faror och hot som naturen och miljön är utsatta för. Därför är det vår kallelse att sträva efter ett nytt sätt att leva som tar större hänsyn till miljön och visar mer vördnad för Guds skapelse. Tänk om vi kunde lyssna mer på Jesu uppmaning att ’se på liljorna på marken!’.”
                                               Biskop Anders Arborelius

 

Stockholms katolska stift vill bidra till en ekologiskt hållbar utveckling och strävar därför efter att

- öka miljömedvetenheten bland präster, anställda och församlingsmedlemmar t ex genom föreläsningar och utbildningar samt tillhandhållande av informationsmaterial 
- verka för en enklare och mindre konsumtionsinriktad livsstil
- verka för en hälsosam livsstil genom mera motion och sundare kostvanor och en minskande användning av tobak och alkohol
- vid inköp i möjligaste mån välja miljöanpassade och rättvisemärkta varor och tjänster
- spara el och värme i kyrkans lokaler
- minska datorers och kopiatorers energianvändning
- främja användningen av förnybar energi
- minimera användningen av giftiga och toxiska ämnen
- källsortera sopor och återanvända avfall
- minska användningen av papper, t ex genom att kopiera dubbelsidigt
- återlämna icke förbrukade läkemedel till Apoteket
- i möjligaste mån välja tåg vid inrikesresor
- öka samåkandet och ersätta vissa resor med telefonkonferenser eller videomöten
- vid inköp av bil överväga möjligheten att köpa en miljöanpassad bil


Genomförandet av miljöpolicyn är allas ansvar. Miljöarbetet underlättas om församlingsråden i församlingarna är delaktiga i miljöarbetet. Bildandet av miljögrupper i församlingarna uppmuntras.

För information om stiftets arbete i miljöfrågor genom Justitia et Pax, kontakta Magnus Andersson, magnus@cajomaconsulting.se eller tel: 070 - 29 48 301

 

 

Biskop Anders Arborelius OCD   Sr Madeleine Fredell OP
Ordförande för Justitia et Pax   Generalsekreterare