Religionsfrihet

 

Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet och ofta en värdemätare på rättigheternas ställning rent allmänt i ett land. Det är en viktig fråga för Justitia et Pax och här publicerar vi dels vad vi själva skriver i frågan, dels hänvisar vi till andra dokument.

 


Religionsfrihet i arbetslivet

”Religionsfrihet och arbetslivet” var temat för ett samtal den 4 juni 2013 som integrationsministern Erik Ullenhag hade inbjudit till. Ministern som – så ett pressmeddelande från Arbetsmarknadsdepartementet – ”även har ansvar för mänskliga rättigheter” – var också värd för ett liknande samtal den 25 mars samma år, om ”religionsfrihet och utbildningsväsendet”. Om sistnämnda samtal var relativt lamt och om deltagarnas överslätande attityd då dolde mycket av de konflikter som finns på området (se min rapport på Signums – 2 april - och Justitia & Pax hemsida), så kan detta sägas än mer om tillställningen den 4 juni.

Vissa konflikter gällande religionsfrihet, eller rätten att få utöva respektive att få följa religiösa föreskrifter och att ges möjlighet att leva enligt sin (religiösa) övertygelse även inom arbetslivet, har behandlats i media, andra har förblivit föga uppmärksammade. Att få bära huvudduk, religiösa symboler eller liknande på arbetsplatsen, att respektera mäns vägran att ta kvinnliga arbetskamrater eller chefer i hand, att få utrymme för att kunna be vid vissa tider och att få ledigt på religiösa högtider även om detta inte motsvarar det som avtalats på arbetsmarknaden, allt detta kan vara viktigt men bör i de flesta fallen kunna lösas. Antingen genom att både arbetsgivaren och arbetstagaren intar en pragmatisk attityd och hittar för alla acceptabla lösningar, eller genom att det klargörs från anställningens början vilka regler som är omistliga. Om detta tycktes samtalets panel vara enig.

Men det finns andra, åtminstone enligt min uppfattning mer djupgående konfliktområden, men dessa beaktades knappast under detta samtal, ty där anses svensk konsensus vara så stark att någon avvikande uppfattning inte tåls och inte heller medges av lagstiftaren. Som läkaren Bengt Säfsten har skrivit (Signums hemsida 2013-05-18), ifrågasätts i Sverige rätten till samvetsömhet, vilket har kritiserats även internationellt. Europarådets resolution nr 1763 i oktober 2010 för vårdpersonal har nämligen avvisats av Sverige. Den anses inte vara förenlig med rätten till abort. I Sverige tvingas alltså vårdpersonal att medverka till abort, eller att eventuellt inte kunna utöva sitt yrke, som Säfsten skriver. Två rättigheter står alltså mot varandra.

Ett liknande dilemma kan uppkomma om dödshjälp skulle tillåtas av lagstiftaren. Även andra frågor inom det medicinska området kan bli aktuella, till exempel när det gäller stamcellsforskning. En senare resolution av Europarådets parlamentariska församling, nr 1928 i april 2013, som antogs mot skandinaviska representanters motstånd, betonar individens ”samvets- och religionsfrihet i offentliga sammanhang”, men ändrar i sak ingenting, när det gäller det påtalade området i Sverige.

I Sverige söker man alltså, som ovan nämnt, följa Europarådets beslut förutom just när det gäller vård- och eventuell annan medicinsk personal. Hur långt ”undantagen” kommer at sträcka sig, får väl framtiden utvisa. Men hela denna frågeställning lyste under samtalet den 4 juni med sin frånvaro. Den tycks betraktas som avgjort.

Panelen den 4 juni var liksom vid förra samtalet uppdelad i två grupper. Den första skulle behandla ”religionsfrihetens plats i arbetslivet från ett rättsligt perspektiv”. Deltagarna var jurister verksamma inom forskningen, som partsrepresentanter på arbetsmarknaden och inom DO (Diskrimineringsombudsmannen). Som ministern, som också var moderator under hela denna förmiddag, nämnde inledningsvis finns det en viss osäkerhet inom både EU och Sverige på området. Men om principen, att tanke- och samvetesfrihet inte får begränsas, råder enighet, menade han och även paneldeltagarna. Detta är teorin, men i praktiken missgynnas ändå en del arbetstagare. Men om sådana problem uppkommer, bör de lösas lokalt, förklarade TCO:s chefsjurist Samuel Engblom. Och till sist är det ändå verksamheten som är styrande, om det tycktes också råda enighet. Arbetstagaren måste själv definiera vad den anser vara religionens ”kärna”, och om den i så fall omöjliggör att man tar ett visst arbete. Det är dock sällan att sådana fall går till en prövning inför domstolen. Men om man tycktes vara enig i att de flesta problemen på området kan lösas i praktiken, så var man också enig i att – och detta som svar på Ullenhags fråga – konfliktpotentialen kommer att öka.

Samtalets andra del skulle handla om ”religionsfrihetens plats i arbetslivet i praktiken”. Panelen var i detta fall sammansatt av en representant för arbetsgivarsidan, en forskare i islamisk teologi och filosofi, Mohammed Fazlhashemi, och två personer verksamma inom sina religiösa samfund, nämligen generalsekreteraren för Judiska församlingen i Stockholm, historikern Ingrid Lomfors, och Christina Grenholm, direktor för Svenska kyrkans sekretariat för teologi. Det var mycket tal om kulturarvet, om absoluthetsanspråk kontra att religion även kan förena, men även här var det de mindre kontroversiella aspekterna som dominerade.

En sak var dock uppseendeväckande, nämligen när professor Fazlhashemi nämnde att toleransnivån bland majoriteten (ca. 70%) av små och medelstora företagare var låg, när det gällde religionsfrihetens principer. Om detta hade jag gärna velat höra mer. Att problem kring tolkningsföreträdet, när det gäller religiösa krav och det sekulära samhället, kommer att accentueras, tycktes också de flesta anse, trots strävan att ”kompromissa sig fram” som Ingrid Lomfors formulerade det utifrån sina utgångspunkter. Ett område, där konflikten ofta blir synlig till exempel på högskolans område, är när krav på jämställdhet kolliderar med en viss religiös övertygelse. Och att inte vilja ta kvinnor i hand, kan betraktas som exempel på diskriminering och frågan är, om sådant kan tolereras.  I dessa fall tycks, vilket också blev tydligt vid samtalet i mars om utbildningsväsendet, Islam vara huvudproblemet. Som ovan nämnt, är det inte hela sanning, men den dominerar den offentliga diskussionen.

Den relativt korta allmänna diskussionen i den med c:a 90 anmälda glest besatta Andra kammarsalen ledde inte mycket längre än panelens uttalanden tidigare. Ministern hade inte heller mycket att tillägga, bortsett från att han också talade för pragmatiska lösningar och mot ett kollektivt skuldbeläggande av religiösa grupper, vilket kan leda till lägre toleransnivå. Det kan man bara instämma i, men några verkligt stora problem kvarstår alltså.
Klaus Misgeld



Religionsfrihet i utbildningsväsendet

Den 25 mars 2013 ägde ett samtal rum i Riksdagens förstakammarsal som handlade om religionsfrihet och utbildningsväsendet. Det var integrationsministern Erik Ullenhag som hade bjudit in. C:a 140 namn stod på deltagarlistan, från departement, myndigheter, organisationer, utbildningsinrättningar och från olika religions- och livsåskådningsgrupper. Riksdagen och Diskrimineringsombudsmannen var givetvis också representerade. Syftet var, enligt ministerns inbjudan, ”att mötet ska kunna bidra till ökad kunskap och förståelse kring dessa frågor bl.a. genom att praktiska frågor och goda exempel diskuteras”. Inte minst ”innebörden av icke-konfessionell utbildning” och ”elevers möjlighet till religionsutövning i skolan” skulle beröras. Religionsfrihet är en mänsklig rättighet, sade Ullenhag inledningsvis, och grundläggande i ett sekulärt samhälle, men konflikter kan uppstå mellan denna princip och övertygelsen att ”Gud spelar roll” i samhället.


Läs hela rapporten av Klaus Misgeld här!


Bryt tystnaden

Under rubriken ”Bryt tystnaden om våld mot kristna” skriver Erik Helmerson på Dagens Nyheters ledarsida, i dag den 17 januari, om den ökande förföljelsen av kristna i världen, främst då i Mellanöstern och i Pakistan. ”Situationen blir alltmer alarmerande. Men i västvärlden förtigs övergreppen”, heter det i artikelns ingress. Siffrorna förfärar, det talas om att ”105.000 människor dödas årligen just för att de är kristna”. Dessa siffror bygger på uppgifter från organisationer som Open doors eller katolska Aid to the church in need (i DN:s fall). Där och i andra källor talas det om 100 miljoner kristna som förföljs eller diskrimineras i världen. Kina, Iran och Nordkorea men även andra länder är inbegripna.

De siffror som till exempel Open doors publicerar kan visserligen i några fall vara tagna i överkant, eller bygger på mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vatikanradion (5 januari 2012) har pekat på svårigheten att få fram tillförlitlig statistik och hänvisar till ett uttalande av Kirche in Not, den tyska sektionen av Aid to the church in need. Men hur man än vrider och vänder på dessa uppgifter så är det ett faktum att den största delen av all religiös förföljelse i världen riktas mot kristna. (DN nämner siffran 75 procent.) Och även FN har nyligen uttryckt sin oro, till exempel när det gäller förhållanden i Nigeria.

Svenska missionsrådet (SMR) har bland annat via ett nätverk för religionsfrihet länge velat förmå Sveriges regering och riksdag att ta upp frågan även på EU-nivå. Religionsfrihet- och övertygelsefrihet – till exempel rätten att lämna en viss religionsgemenskap eller att konvertera till en annan – är en allmän, av FN antagen mänsklig rättighet. Det är alltså rimligt att Sverige som ställer krav på att mänskliga rättigheter skall gälla i världen, även talar för denna frihet, just som mänsklig rättighet, och detta både när det gäller den egna politiken och EU:s utrikespolitik. DN-artikeln slutar också med: ”Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer? Och, framrör allt: vad säger regeringen?” Det är bara att instämma i denna undran.

Klaus Misgeld

DNs artikel publicerades den 17 januari 2012. Per Gudmundson publicerade redan den 11 oktober 2011 en liknande artikel på Svenska Dagbladets ledarsida, under rubriken ”Var femte minut dödas en kristen för sin tro.” Mer information finns att hämta på bland andra följande hemsidor:
www.radiovaticana.org/ (nästan dagligen, på många språk)
www.missioncouncil.se/verksamheter/ (Svenska Missionsrådet)
www.acn-intl.org/ (Aid to the Church in need/Kirche in Not)
www.opendoors.org/
www.forum18.org/

Klaus Misgeld, 2012-01-17 för Signum opinion (www.signum.se)

 

 

Klaus Misgeld, som representerar Justitia et Pax i arbetsgruppen för religionsfrihet inom Svenska Missionsrådet, har för Signum skrivit följande efter att ha deltagit i ett seminarium med rubriken "Efter den arabiska våren: hur ser framtiden ut för religionsfriheten i Mellanöstern och Nordafrika?"

 

Arabisk vår eller höst på väg?

”Efter den arabiska våren: hur ser framtiden ut för religionsfriheten i Mellanöstern och Nordafrika?” Så löd rubriken för ett seminarium med ett trettiotal deltagare som Svenska Missionsrådet anordnade i går, torsdag den 20 oktober, i Stockholm. Svaren på rubrikens fråga var inte entydiga bland deltagarna, som kom från olika samfund som är aktiva i Sverige, däribland också några från kyrkor som har sina rötter i de länder som man talade om. Bland representanterna för samfunden från dessa länder fanns en uppenbar rädsla inför hotet av en eventuellt tilltagande muslimsk dominans. Det är ju ingen hemlighet att Mellanösterns och Nordafrikas auktoritära regimer tidigare erbjöd kristna grupper en relativ (relativ är rätta ordet!) trygghet.
Huvudtalarna vid torsdagens seminarium var Jan Henningsson, ämnesråd vid Utrikesdepartementet och med lång erfarenhet från Mellanöstern, och Otmar Oehring, chef för ”Human Rights Office, Pontifical Mission Society” i Aachen (Tyskland), som länge har bott i Turkiet och som ständigt besöker länderna inom området. Jan Henningsson pekade på ett problem som inte bara rör de diskuterade områdena, nämligen att ”mänskliga rättigheter” som ett västerländskt begrepp syftar på den enskilda individen och bör gälla för alla, medan t ex i Mellanöstern det snarare är gruppen och gruppens rättigheter som står i förgrunden, inte individens. Så ses den kristne främst som del av en grupp, vilket får konsekvenser bland annat för säkerhet och framtidsutsikter. Som Otmar Oehring betonade i samtalet efter seminariet, missar en migrationspolitik som den svenska just denna poäng, vilket t ex leder till utvisningar av kristna till Irak.
Jan Henningsson betonade det sekulära perspektivet av upproren i Tunisien, Egypten och Libyen. Det finns goda utsikter att detta kommer att slå igenom åtminstone i Tunisien. I Egypten finns däremot en stor risk för att en muslimsk ”konfessionalism” återvänder. Men överallt i dessa länder återstår mycket ’träning i pluralism’. För de religiösa minoriteterna är i slutändan den sekulära staten den enda garantin för deras fortsatta existens. Otmar Öehring uttryckte en viss pessimism när det gäller den frågan. Även han menade att det råder misstänksamhet bland icke-muslimer inom området att utvecklingen kommer att gå åt fel håll. Men å andra sidan är för de flesta i Egypten ekonomin det avgörande, inte religionsfrågor, men inte heller demokrati (i alla fall i vår mening).
Kriteriet för att det råder religionsfrihet är rätten till att konvertera. Men även om lagstiftningen i vissa länder medger detta, vilket dock ofta inte är fallet eller förblir oklart, så innebär en konversion oftast ett socialt självmord (”social suicide”). Religionsfriheten gäller i stället snarare för grupper (minoritetsrättigheter), inte för enskilda. Men det finns alltså en risk för att ”den arabiska våren” utmynnar i ”en kristen höst”, som det uttrycktes vid seminariet i Stockholm. Frågan är också vem som tjänar på att så split mellan kristna (t ex kopterna i Egypten) och muslimer, och på så sätt hindra en positiv utveckling. Ty det finns trots allt tecken på att även en sådan utveckling är möjlig.
Klaus Misgeld 2011-10-21