Meditationer


Justitia et Pax är en del av katolska kyrkan och vårt arbete utgår från vår kristna tro. Bön, reflektion och handling hänger ihop. Därför är teologisk reflektion och meditation en del av vårt arbete för fred och rättvisa.


En utmaning av vår girighetskultur

Predikan av Helle Klein i Nacka kyrka 18 september 2016









Texterna är hämtade från Predikaren 5:9-15, 1:a Timotheusbrevet 6:7-11 och Luk 12:13-21.

”I varje bit bröd
jag tar i munnen, finns
alla människor
hela jorden, hela himlen
och alla stjärnorna”
(Göran Sonnevi)

Våren 1539 – staden Wittenberg, där Luther verkade, drabbades av missväxt. Priserna på spannmål steg. Många spannmålshandlare började lagra i väntan på att priset skulle stiga ytterligare. Priserna sköt brant i höjden – kapitalisterna tjänade bra. För Wittenbergs arbetare blev det däremot katastrof. De tvingades låna pengar för att kunna köpa sitt bröd. Behovet av lån ökade och bankerna höjde räntan.

Hur reagerade Luther? Jo, han blev förbannad och skrev ”En förmaning till prästerna att predika mot ockret” – ett oerhört fränt angrepp mot sin tids giriga – ockrarna som lånade ut mot ränta.

”En ockrare mördar aktivt. Ty det är inte bara så att han låter blir att hjälpa den hungrige. Han t.om rycker brödsmulorna ur den svältandes mun, det bröd som Gud och fromma människor gett den hungrige till hans livs uppehälle. Ockraren bryr sig inte om att hela världen dör av svält bara han får sina pengar”, skrev Luther.

Luther provocerade sin tids religiösa och politiska makthavare – liksom Jesus gjorde på sin tid. Och precis som  Påve Fransiscus gör i dag när han utmanar vår tids girighetskultur.

Här kan du läsa predikan i sin helhet!



Saint Patrick's Day - 17 mars























Christ be with me,
Christ within me,
Christ behind me,
Christ before me,
Christ beside me,
Christ to win me,
Christ to comfort
and restore me.

Christ beneath me,
Christ above me,
Christ in quiet,
Christ in danger,
Christ in hearts
of all that love me,
Christ in the mouth
of friend and stranger.
(A prayer by St Patrick)




Biskop William Kenney CP, hjälpbiskop i Birminghams stift, höll följande predikan i Sankt Wenceslas katedral i Prag, vid tacksägelsemässan för slutet på Andra Världskriget, 5 maj 2015

Sermon in St. Wenceslas Cathedral, Prague at the Mass of Thanksgiving for the end of World War II, 5th May 2015


Your Eminence, Dear Brothers and Sisters,


It is hardly surprising that we have gathered here in St. Wenceslas Cathedral in Prague and throughout the Czech Republic to thank God for the end of the Second World War in 1945.  No sensible person wants war.  It always leads to untold suffering and to problems which last for generations afterwards.

There are, however, times when it is unavoidable as Pope Francis, our present Holy Father, is saying in regard to certain situations in the Middle East.

We have been told again and again that we have banished war.  I came into being as the atomic bombs were dropped on Japan.  We were told that this would be the end of war.  I lost relations in the war in Korea and we were told that this would end all wars.  I protested about the war in Viet Nam as a student and again as an adult about the war in Iraq, but they still continued.  We have had wars against whole peoples as with the Jews in the Second World War and also in Rwanda and in the Balkans.  The list of wars seems to be unending.

We need to realise that the presence of violence and war always means that there is a human failure.  That failure can be on a local level as when for whatever reason we, personally, must defend ourselves against an aggressor, or on a wider level, when some group attacks our own values and ways of life, not only in a disagreement on ideas and systems but wanting to impose their own system of values on us.  The failure can be because of the lack of proper human relations between people, but also that between nations.  Fear can be created by something that is “different” and we feel the need to defend, perhaps blindly, what we already have.

You can read the whole homily here!

























Predikan för fjärde söndagen i fastan årgång A

1 Sam 16:1, 4-7, 10-13

Ef 5:8-14

Joh 9:1-41

Känner du igen mig?


Om du känner igen Guds avbild i din medmänniska och handlar därefter då är Guds rike inte långt borta. Om du känner igen kungen, Guds representant, i den yngste av Jishais söner, då ser du till hjärtat, precis som Herren. Om du möter Messias i Jesus, Guds människoblivna Ord, då är du inte längre blind utan genomlyst av Gud själv. Synden, ondskan och döden är nedtrampade en gång för alla.

Detta är det glädjande budskapet denna fjärde söndag i fastan, som traditionellt kallas Laetare, gläd er! Evangelisten Johannes skildring av den blindfödde som Jesus botar är på sitt sätt en berättande dramatisering av den så kallade prologen, den teopoetiska inledningen till evangeliet. Berättelsen har många bottnar men avgörandet ligger i att känna igen Jesus som Messias, att han är Guds människoblivande, det levande skaparordet, Dabar – Logos, som antagit kött och blivit del av tid och rum. Konflikten för hela evangeliet antyds redan i prologen ”Han kom till det som var hans och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.” Om vi tar emot Guds levande skaparord, ljuset, då är vi redan födda av Gud, vi representerar Gud, som bröder och systrar till Jesus Kristus själv, som hans medarvingar.

För att bli del av detta gudomliggörande krävs bara en sak: att se och känna igen. Den enda synden som kan hindra oss från att låta Guds avbild lysa igenom oss själva är att vägra att se, vägra att ta emot Jesus som Guds människoblivande. Frälsningsperspektivet i Johannesevangeliet är fräscht och annorlunda än det vi traditionellt bär med oss i den kristna traditionen. Här fokuseras inte på Jesu försoningsoffer i hans död. Tvärtom, så ligger strålkastarljuset på inkarnationen. Samtidigt saknar det fjärde evangeliet berättelser om Jesu mänskliga tillkomst och skildringar av hans barndom. Känner vi igen Gud i Jesus? I varandra? Älskar du mig? Det blir de avgörande frågorna. Eventuella förbrytelser mot regler och förordningar i religionens namn eller en rättfärdig präktighet fäster inte Johannesevangelisten någon vikt vid. Det finns egentligen bara en synd: att inte känna igen Gud i Jesus Kristus, att inte känna igen Guds avbild i våra medmänniskor. Är vi blinda fastän vi säger oss kunna se?

Prologen liksom hela evangeliet är egentligen bara en fortsättning på och utläggning av den första skapelseberättelsen där människan, man och kvinna, blir representanter för Gud på jorden, skapade till Guds avbild och likhet. Känner vi igen vår medmänniska som vår broder och syster?

Författaren till berättelsen om hur Samuel utpekar Jishais yngste son, David, till kung talar om att kunna se med hjärtat, som Herren själv gör. Helandet av den blindfödde mannen handlar inte om att få den fysiska synen tillbaka, utan om att kunna se med hjärtat och så känna igen Gud själv. Vår egen omvändelse idag ligger i linje med Efesierbrevets uppmaning: ”Vakna du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Om vi verkligen tror på att vi redan har dött och uppstått med Kristus, vad kan då hindra oss från att frimodigt bryta de bojor som håller oss kvar i orättfärdiga seder, bruk, rädslor och konventioner? Vad hindrar oss från den äkta frihet som det innebär att i ljuset leva som uppståndelsens människor? Visst, ibland är det bekvämare att vara blind för orättvisor och orättfärdiga strukturer och system. I det korta perspektivet kan vi tjäna på att foga oss efter konventionen och grupptrycket. Men att famla i mörker lär inte göra oss till uppresta människor. Varken den blindfödde mannens föräldrar eller fariséerna ville bli befriade från sin blindhet, de föredrog att se utan att se. Med seendet och i ljuset följer ett ansvar, en kallelse att svara på den andres närvaro och behov. Att se med hjärtat handlar om att möta min nästa och inte dra mig undan hans eller hennes behov. Den uppståndne Jesus Kristus frågar ”Älskar du mig?” ”Ser du mig?” ”Känner du igen mig?”


Sr Madeleine Fredell OP








Predikan av P John McCormack CP söndag 9 februari 2014 i Marie Bebådelse församling


Jesaja 58:7-10
1 Kor 2:1-5
Matt 5:13-16

Paulus erkänner sin egen svaghet när han började predika i Korint. ”Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er”. Korint – stor stad – sofistikerade människor – full av tempel och många idoler.

Hans upplevelse i Aten där de skrattade åt honom hade skakat honom ordentligt. Vändpunkt i hans liv och mission. Budskapet var en skandal – ”Jesus som blev korsfäst är Guds son ”. Hans utbildning, intelligens, personlighet betydde ingenting med andra ord hans mänskliga vishet. Han fick lära sig att han inte kunde lita på mänsklig visdom och klokhet. Han måste söka motsatsen och predika den korsfäste Kristus för att budskapet ska gå fram. Hans tal måste bli fyllt av Ande och kraft.

I första läsningen säger profeten också att motsatsen till den mänskliga är den rätta vägen. Om vi ger till andra, hjälper på ett praktiskt sätt dem som är hungriga, nakna, hemlösa, så ska ljuset bryta fram för oss, då kommer våra sår att läkas och Herrens härlighet följer i våra spår. ”Då skall Herren svara, när du åkallar honom. När du ropar, skall han säga: ”Se här är jag.” Det är inte genom att ta hand om sig själv, genom att vara självcentrerade, egoistiska, att titta inåt hela tiden.

Nästan varje dag hör vi eller läser vi om tiggarna som finns på våra gator. Dessa människor finns överallt. Vad är det de säger till oss? Är det de som vill ta från oss eller har de något att ge oss? Biskop Anders lär har sagt ” Gud har skickat dem till oss för att göra oss obekväma i vår bekvämlighet. För att visa oss vad fattigdom är”.  

Om vi fortsätter med temat ’motsatsen’ så kan vi fråga oss:                                                           

Kan det vara så att de kan visa oss något som vi har glömt eller något som vi inte vill se? Det är de fattiga och små, de förkastade och förödmjukade som har ett budskap för oss andra. Kan det vara så att de är salt och ljus för oss? Att de tvingar oss att se på oss själva och hur våra liv har förlorat smak, har blivit instängt, egoistiskt.

Att vara salt och ljus är inte att evangelisera genom vältalighet eller att lära ut doktriner: Jesu ord om salt och ljus tvingar oss att ställa allvarliga frågor:
Är vi kristna ”Goda nyheter” för någon?

Är vår livsstil, hur vi handlar mot andra, ’goda nyheter’ för våra samtida medmänniskor?          

Är det så att vi kristna bidrar till vårt samhälle på ett sätt som ger smak till livet, som renar, helar och befriar det från andligt förfall och en grym självupptagenhet?                                                     

Är vi kapabla att upplysa andra i dessa dagar när så många frågor är komplicerade och svåra?

Det som räknas för Herren är att ha lärjungar som är levande vittnen till de goda nyheterna. Troende som genom sina liv gör samhället mer mänskligt, som visar att varje människa kan räddas genom evangeliet när det tas på allvar.

Framför allt är det genom att tillåta att Gud tar större del i våra liv, att vara öppna till Andens verk i det vardagliga, genom att fördjupa vår relation med Jesus, världens ljus, som är nyckeln till att vara salt och ljus. Inte det vi kan göra utan det som Herren kan göra genom oss.



Bön för en ny påve


Jag ber om ett under, Gud.
Jag ber om en påve efter din vilja.

Jag ber om en påve som sätter sanningen framför kyrkan,
som håller vägen högre än religionen
och värnar livet före dogmerna.

Jag ber om en påve som försvarar de fattiga och de fattigas teologer,
som befriar de fängslade och de fängslades mödrar,
som upprättar de förtryckta och de förtrycktas livspartners.

Jag ber om en påve som förkunnar ett nådens år från Herren,
men aldrig ber om en hämndens dag från vår Gud,
som likt Jesus alltid försvarar den andre,
som alltid ser bortom gränserna
och som av murarnas stenar bygger en bro.

Jag ber om en påve som följer Jesus,
som upprätthåller lagen så länge den värnar kärlek och liv,
men överträder lagen så snart den kränker kärleken och livet.

En påve som vänder sig till världens barn i uppriktig ånger,
som leder sin kyrkas bön om förlåtelse för våld och våldtäkt,
som leder sin kyrkas arbete för inre och yttre förändring,
som leder sin kyrkas väg från makt till tjänande.

Jag ber om en framtidens påve, Gud,
som ser att livet tar nya vägar i nya tider,
att det som värnade livet i går kan hota livet i dag,
att kyrkans klimat och jordens klimat kräver hållbar utveckling.

Jag ber om ett under, Gud.
I min nöd kommer jag till Dig och ber
om det under som jag inte själv vågar tro på,
det mod som jag inte ser tecken på
och den kärlek som förvandlar mig själv och andra.


Bönen är skriven av Sven Hillert, rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala