Andra Vatikankonciliet



Sr Madeleine Fredell OP höll föredrag om lekfolkets teologi i Andra Vatikankonciliets anda 8 november 2014:

Guds myndigförklarade representanter

Om lekfolkets roll i kyrka och samhälle


Föreläsning lördag 8 november 10.00 – 15.00


Problemställning
Vi säger ofta att kyrkan är vi, vi döpta och /eller, beroende på kyrkotradition, vi som bekänner Jesus Kristus som herre och frälsare. Vad dopet gör med oss som personer kan förklaras på många sätt. Vad kyrkans natur är beskrivs även det med en mångfald bilder, där ingen enskild bild eller symbol är heltäckande. Och vad Kristus, herre och frälsare betyder för oss råder det också många åsikter om. Inte sällan ges klerus, diakon, präst och biskop, rollen som ”kyrka”, eller i varje fall tillskrivs de en större plats respektive betydelse, trots att denna grupp alltid utgjort en minoritet och har sitt ursprung bland lekfolket och i församlingen. Så fort vi börjar tala om lekfolkets roll och plats i kyrkan måste vi vara klara över vilken kyrkosyn och syn på dopet vi har, liksom vad titeln ”Kristus” innebär för oss.

Jag kommer nu att göra tre påståenden som får betydelse för hur vi definierar lekmän och lekkvinnor i kyrkan. De kan tyckas provokativa, men är del av traditionell katolsk teologi. Fundera på hur ni personligen skulle definiera lekfolkets väsen och roll i kyrkan.

1)    ”Vår tro är grundad på en förlorad kropp”. Det är en sats som den franske jesuiten och filosofen Michel de Certeau har myntat.  Vi kan säga att vi återfunnit kroppen, men frågan är hur? Den uppståndna kroppen är omöjlig att ”fånga” och även den går förlorad genom det vi kallar ”himmelsfärden”. För lärjungarna, för de som ansåg att Jesus var Messias blev det angeläget att forma en ny kropp. Vad är denna nya kropp, vilka är del av den och vilken roll ska den spela?

Som en pendang till denna kortsats kan vi också påminna oss Johannesprologens utsaga ”Och ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” (Joh 1:14). Hur hänger förkroppsligandet ihop med den förlorade kroppen?

2)    I den hebreiska traditionen spelade konungen rollen som Guds representant på jorden inför människosläktet. I samband med att kungamakten försvinner måste Guds representation hållas vid liv. Den första så kallade skapelseberättelsen, den yngsta av dem, är en symbol för hur vi, alla människor, blir Guds representanter genom att vi tillskrivs vara skapade till ”Guds avbild och likhet”.  Vem representerar Gud för vem? Vem är Gud? Hur kan gudsrepresentationen påverka synen på lekfolket?

3)    I det kristna dopet döps vi till Kristus, vi ”blir” Kristus. I Galaterbrevet läser vi: ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet” (3:26-29). Det är en gåva men framför allt ett ansvar och en uppgift. Vem representerar då Kristus? Vad får det för strukturella, institutionella konsekvenser för kroppen kyrkan?


Kyrkohistorisk tillbakablick
           
Här kan du läsa föredraget i sin helhet!