JP-kommentaren


Je suis Charlie Hebdo


En hel värld fördömer den vämjeliga och barbariska massakern av Charlie Hebdos mest kända journalister och satirtecknare samt de två polismännen och ytterligare några personer, sammanlagt tolv människor. Alla är ense om att det är en attack på yttrandefriheten och demokratin. En attack på Frankrikes hjärta, som François Hollande sade. Det är ett barbariskt angrepp på satiren och humorn som är en viktig del av det offentliga rummet, inte bara i Frankrike utan också i grannlandet England, och därefter i något mindre omfattning i övriga länder. En attack på en tradition som går tillbaka till renässanstiden inte bara i Frankrike utan i stora delar av Europa. I Sverige har vi haft och har svårt med satiren och ännu mer med att på ett intelligent sätt driva med religion och religiösa maktapparater. Vi har ofta en tendens att lägga svansen mellan benen och skrika ”neutral”! Vi vill ju så förtvivlat gärna uppfattas som moraliskt rättfärdiga.

Charlie Hebdo slår åt alla håll – med pennan som vapen. Det man förlöjligar är makten, överallt där makten självt gjort sig löjlig. Även religionerna häcklas, inte bara islam, utan också kristendomen och oftast i sin katolska form. Genom åren har jag fått mig många goda skratt och teckningarna och texterna har fått mig att tänka ett varv till på mitt eget förhållande till min tro och min identitet som katolik. Sådant är mycket hälsosamt och kallas på religiöst språk för samvetsrannsakan. ”Charlie Hebdos respektlöshet befinner sig på skrattets och humorns våglängd, vilket ger karaktären av monstruös enfald till attentatet” skriver Edgar Morin, sociolog och filosof, i en artikel i Le Monde. Det är automatvapnet mot pennan och vi vet vem som vinner i långa loppet. Vi har rätt att känna känslomässig vrede, men vi får inte låta förnuftet lämna oss för det.

Özz Nûjen, svensk-kurdisk ståuppkomiker och krönikör, skrev dagen efter illdådet i Paris: ”Om din gud, religion eller ideologi inte tål att drivas med eller skämtas med, så är varken din gud, religion eller ideologi något att ta på allvar. Det sorgliga skämtet som blir kvar är du!” På twitter skrev jag själv: ”Äkta tro tål alltid att skämtas med. Annars är det inte tro.” Tro är tillit, övertygelsen om att livet självt har en mening. Det enda heliga är människan själv, för hon är den enda som faktiskt kan representera Gud. Hon är skapad till Guds avbild och likhet – alla människor. Men vi har fått både fri vilja och förnuft och när vi mördar en annan människa blir vi ett hån för oss själva. Troende människor håller sig med många avgudar, och omvändelse är att göra sig av med dessa så att vi kan bli hela människor, heliga.

Att fundamentalism tar till vapen och dödar är egentligen bara en konsekvens av dess innehåll. Här liknar den också de totalitära ideologierna. De vill inte se sina medmänniskor, det vill säga respektera dem, återspegla deras mänsklighet. De ser bara sig själva, sina avgudar. Alla religioner har fundamentalistiska och totalitära drag i sig. Vår uppgift är att se till att de inte får fotfäste och här kan humorn avslöja dessa tendenser. Katolska kyrkan har haft mycket svårt att tåla kritik från det omkringliggande samhället, men har idag blivit en naturlig politisk dialogpartner. Kyrkan respekterar de andra och tål skämt, och de andra respekterar kyrkan och tål hennes skämt, även om det sistnämnda inte är särskilt vanligt förekommande. Vi går inte ut och mördar människor när de driver med innehållet i vår tro. Som troende av vilken religiös tradition som helst bör vi vara tacksamma när de som inte delar vår tro påpekar oegentligheter i vår lära eller i vårt utövande. Då får vi ett unikt tillfälle att se oss själva med den andres ögon. Till exempel fanns det inget självklart stöd för demokratiska samhällssystem i katolska kyrkan, och minst av allt för någon yttrandefrihet i religiösa frågor, ända fram till Andra Vatikankonciliet. Här har vi det omkringliggande samhället att tacka för att de drivit oss i rätt riktning.

Idag måste islam komma till rätta med sin extrema fundamentalism. De allra flesta ledande muslimer världen över har tagit tydligt avstånd från illdådet i Paris. Vi kan inte nog betona att de flesta muslimer inte alls vill försvara sig mot pennans satir med automatvapnets kulor. Men vi vet att det också finns extremistiska grupper, som Islamiska Staten, Daech och al-qaida som jublar. Säkert finns det högerextremistiska politiker i väst som också gnuggar händerna av förtjusning just nu. Än en gång måste det påpekas att det till största delen är muslimerna själva som försöker försvara sig mot och bekämpa de militanta barbarer som härjar i Syrien och Irak, i Nigeria och Afghanistan. Och offren för det våldet är både kristna och muslimer, liksom andra religiösa minoriteter.

Och visst ska vi fördöma, med förnuft och satir, de våldsdåd som flera muslimska stater och grupperingar gör sig skyldiga till mot sin egen befolkning. Nyligen dömdes den saudiske bloggaren Raif Badawi till tusen piskrapp för att han öppnat en sajt där människor skulle få yttra sig om livsåskådningar. Vi är snabba att ryta ”barbari”, men är vi lika snabba att nagelfara våra egna västregeringars samarbete med Saudiarabien? I dagarna utrotade Boko Haram en hel stad på tiotusen invånare i nordöstra Nigeria. Listan kan göras lång, men varje gång har våra västliga demokratier också haft ett finger med i spelet. Om vi vill försvara de franska revolutionsidealen om frihet, jämlikhet och syskonskap (broderskap?), yttrandefrihet och demokrati, så måste vi låta vår häcklande penna skriva och teckna åt alla håll. Vi får heller inte reducera islam till islamist, islamist till integrist, integrist till terrorist… Sedan finns det anledning att komma ihåg att det största terrordådet i efterkrigstidens Europa utfördes av en norsk, vit, högerextremist, Anders Behring Breivik.

Alltsedan femtiotalet har katolska kyrkan uppmuntrat lekfolket till politiskt engagemang. Vi är förpliktade att tillsammans med alla människor av god vilja bygga vår polis, vår stad, vårt samhälle, nämligen ”att göra politik”. Den politiska satiren ska få oss att på ett ögonblick inse det ruttna i ett system, när de politiska ledarna och beslutsfattarna inte tjänar det gemensamma goda i ett samhälle, utan går sina egna intressen, nämligen att enbart sitta kvar vid makten. Förakt för politik leder till avpolitisering och sönderfall av samhällets grundläggande strukturer och lämnar marken fri för totalitära ideologier och politisk nyckfullhet. Här liknar religionerna politiken. När de religiösa systemen och företrädarna börjar tjäna sina egna maktintressen tappar de i auktoritet och skapar ett tomrum som snabbt fylls av förvirrade fundamentalister.

Socialt och politiskt ansvar hänger intimt ihop med att en stat förblir sekulär och kan ge plats åt och uppmuntra en nyfiken och levande tro på att ”människan är större än människan” (Pascal), oavsett vilken religion eller livsåskådning det handlar om. Och vi förminskas som människor om vi inte kan skämta med varandra, om varandra och framför allt, om oss själva!

Sr Madeleine Fredell OP 





Demokratiprocess för 1,2 miljarder katoliker


Svensk media har inte ägnat överdrivet intresse åt den synod om familjen som ägt rum i Rom 5 – 19 oktober. Om man fokuserat på något, så är det de för svenska förhållanden typiska frågorna om frånskilda omgifta och om homosexuella. Och visst har kyrkan mycket att göra och förändra på de punkterna! Men det tycks helt ha gått förbi media att katolska kyrkan i och med synoden är på gång med tidernas största och öppna debatt. På katolskt vis, vill säga!

I slutet av hösten 2013 skickade synodsekretariatet i Rom ut en lång och delvis snårig enkät till alla biskopskonferenser över världen. Biskopskonferensen i England och Wales var snabba med att lägga ut enkäten på sin hemsida och erbjöd hela lekfolket att svara på frågorna och skicka svaren till sina respektive stift. Många konferenser följde efter, andra begränsade deltagandet till vissa grupper. Rom hade missat att ge några som helst riktlinjer! Det var inte den bäst organiserade enkäten genom tiderna, men det var den första någonsin i katolska kyrkan som hade en världsvid täckning. Svaren som skulle spegla vanliga människors syn på alla typer av samlevnadsfrågor skickades så småningom in från biskopskonferenserna till synodsekretariatet i Rom. Ett första arbetsdokument togs fram och delgavs hela kyrkan i god tid före själva synodsamlingen.

Nu har vi kunnat följa synodens första halvlek i stort sett för öppen ridå. Massmedia har fått
rapportera på ett heltäckande sätt. Och som vanligt valde man att fokusera på det man kallade för ”konflikt” bland synoddeltagarna, splittringen mellan de reaktionära och lagbundna och de som önskade reform och pastoral barmhärtighet. Påven Franciskus hade uppmanat deltagarna att tala öppet och modigt och samtidigt lyssna ödmjukt på varandra. Det betyder varken splittring eller konflikt utan är ett tecken på respekt för kollegialitet och mångfald.

Under första veckan presenterades en detaljerad karta över hur människors samliv och relationer ser ut ur olika synvinklar över hela världen. Synodens delrapport påvisade meningsmotsättningar vilket inte är konstigt med tanke på alla de kulturer, språk och sociala sammanhang som fanns representerade bland kardinalerna, biskoparna och de äkta par som deltog. När två hundra personer ska gå en väg tillsammans, läsa tidens tecken och söka sanningen och ett förhållningssätt för kyrkan blir det inte precis tyst och konformt. De representerar ju mänsklighetens enhet i mångfald. Under andra veckan vidtog smågruppsarbete och därefter rapporteringar. Utifrån allt detta har en relatio synodi, en synodrapport, röstats igenom som nu bildar underlaget för vidare diskussioner i samtliga stift i världen.

Enligt regelboken måste varje enskild paragraf i synodrapporten få kvalificerad majoritet (75%) för att antas, annars tas de bort. Påven Franciskus inskred nu själv med sin påvliga auktoritet och beslöt att även de paragrafer som ”bara” fått absolut majoritet också skulle publiceras. Dessutom skulle hela världen få veta det exakta antalet röster för respektive emot för varje paragraf. Det var bara tre paragrafer som slutade med absolut majoritet, två om frånskilda omgifta och en om homosexuellas situation. Tro nu inte att det bara var de konservativa som röstade mot paragrafen om de homosexuella! Kardinalen och ärkebiskopen av Westminster, Vincent Nichols, sade lite generat i en presskonferens att han röstat mot paragrafen, men det var för att den inte gått tillräckligt långt!

Synoden liksom rapporten fokuserar på kyrkans pastorala hållning. Kyrkans alla medarbetare uppmanas att vandra tillsammans med Guds folk i alla de utmaningar som vi ställs inför. I sitt avslutningstal till synoden sade påven att kyrkans dörrar står vidöppna för att välkomna de behövande, syndarna och inte bara de som tror sig vara fullkomliga! Det räcker inte med att bara förbinda de människor som lider, att lindra symtomen, vi måste också hela och bota den djupt liggande orsaken till skadan. Och här talar vi om övergivna barn, barnarbete, barn som traffickeras, prostitution, familjer som splittras genom krig och flykt, tvångsäktenskap, våld i nära relationer och allt annat elände som vi här i Sverige ofta bara läser om i tidningsrubriker. Inför det våld och de skriande orättvisor som vi bevittnar idag kan vi inte längre hålla oss till lagen och bokstaven i kyrkans lära. Vi måste låta oss överraskas av Gud, som påven sade i sitt tal. Det finns en gudomlig nåd och positiva värden i alla människors liv, så även i relationer som av tradition inte har godkänts av kyrkan. Idag måste vi överbrygga glappet mellan princip och praxis, mellan lära och välkomnandet av alla människor in i vår gemenskap.

Och nu börjar arbetet för oss i Guds folk över världen. Nu ska texten stötas och blötas av 1,2 miljarder människor för att ge ett nytt underlag till andra halvlek av synoden i oktober 2015. Det kan vara på sin plats att påminna oss om att den högsta lagen inom kyrkan är ”själarnas frälsning” och att barmhärtighet är överordnat allt annat.

Sr Madeleine Fredell OP



Politikerns första önskan!

Vad är grunden för en demokratisk rättsstat och ett rättfärdigt rättssystem? Det var frågeställningen som Benediktus XVI behandlade i sitt tal till den tyska Förbundsdagen 22 september 2011. Den dåvarande påven reflekterade utifrån den unge kung Salomos önskan som gåva för sin tid på tronen: ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont” (1 Kung 3:9). Detta borde vara alla politikers och beslutsfattares önskan. Inför den stundande Almedalsveckan och inför höstens val till riksdag, landsting och kommun vill Justitia et Pax påminna om Benediktus tal som en grund för allt parlamentariskt arbete.

Det är normalt att politiker önskar framgång, annars skulle de knappast lägga ner tid och energi på att framföra sitt budskap och sina visioner. Men framgången, och därmed budskap och visioner, måste underordnas kriterierna för vad som är rättfärdigt och gott ur ett helhetsperspektiv. Här krävs verkligen en förmåga att lyssna, lyssna på samvetet, det som vi tillsammans som mänsklighet vet är rätt, lyssna på meningen med livet liksom på skapelsens inneboende mening. Samtidigt är det ingen självklarhet att kunna skilja mellan gott och ont, mellan vad som i grunden är rätt och vad som tycks vara rätt. Benediktus fastslog att ”Frågan hur vi känner igen det som i sanning är rätt och som därför tjänar rättvisan när vi ska stifta lagar har aldrig varit enkel, och den har blivit ännu svårare idag med tanke på mänsklighetens vidgade kunskap och förmåga.” Därmed är vi tillbaka till kung Salomos önskan om ett lyhört sinnelag.

Den dåvarande påven underströk att kristendomen, till skillnad från andra stora religioner, aldrig har framlagt en uppenbarad lag som grund för statens eller samhällets lagstiftning. Den gudomliga uppenbarelsen förser oss helt enkelt inte med någon given juridisk ordning. Utgångspunkten för en kristen röst i politiken varken kan eller får vara grundad på en given uppenbarelse. ”Istället,” säger Benediktus, ”har kristendomen pekat på naturen och förnuftet som lagens källor. Den pekar också på en harmoni mellan ett objektivt och ett subjektivt förnuft, vilket förutsätter att båda har sin grund i Guds eget skapande förnuft.” Den kristna teologin har därmed antagit naturrätten som epistemologisk utgångspunkt för sin relation till samhället och staten. Vi kan på goda grunder hävda att den naturrätt som hade utvecklats i det romerska riket redan före vår tideräkning, främst av stoikerna, blev den filosofiska grunden för en objektiv lagstiftning och som passade de kristna i deras samhällsengagemang. Detta filosofiska förhållningssätt ledde fram till Upplysningstiden och i vår egen tid till den Allmänna Förklaringen om de Mänskliga Rättigheterna. Naturrätten och förnuftet blev mötesplatsen för en dialog mellan alla parter i ett samhälle som därmed kunde omfatta olika religioner liksom olika etniska grupper. Även om det tagit lång tid för de kristna kyrkorna att erkänna ett sekulärt styrelseskick, så finns det fog för att hävda att det är kristendomen som genom naturrätten utvecklat just en sekulär stat.

Den Allmänna Förklaringen om de Mänskliga Rättigheterna vilar på ett ömsesidigt förhållande mellan naturen och förnuftet och blir därmed en legitim utgångspunkt för ett samhälles lagstiftning. Redan Paulus uttryckte detta i brevet till Romarna: ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete …” (Rom 2:14-15a). Benediktus fastslår att samvetet som det här är fråga om är just Salomos lyssnande hjärta, det vill säga ett ”förnuft som är öppet för varats språk.” Detta ”varats språk” kan vi översätta med ”den mänskliga existensens” språk, de livserfarenheter som vi delar med och känner igen hos alla folk oavsett kulturell, etnisk, social eller religiös tillhörighet.

Men trots att det är just naturrätten som lett fram till formuleringen av de mänskliga rättigheterna och således utgör ett kriterium för hur pass gott och rättfärdigt ett samhälle är, så har densamma alltmer åsidosatts i den politiska diskursen under de senaste femtio åren. Benediktus säger att naturrätten ofta omtalas som en ”katolsk” doktrin och därför inte anses värd att omnämnas. Orsaken till att det blivit så, menar Benediktus beror på att vi helt genomsyrats av en positivistisk syn på naturen. Det positivistiska förhållningssättet till verkligheten är enbart funktionellt och kan därför inte bygga några broar till vare sig en etisk grundhållning eller till en rättfärdig lagstiftning. Förnuftet förminskas likaså och det som faller utanför det rent verifierbara eller falsifierbara blir därmed något icke förnuftsmässigt. Därmed betraktas såväl etiken som religionen som något ovidkommande. Benediktus menar att vi alla är påverkade av detta allmänna sätt att tänka, vare sig vi är medvetna om det eller inte och han påkallar den tyska Förbundsdagen att starta en nödvändig debatt om just detta allmänt spridda tänkesätt.

Trots kritiken mot det positivistiska tänkesättet erkänner Benediktus också det kunskapsteoretiska bidrag som detta givit den moderna vetenskapen. Men det räcker inte och riskerar att förminska människan som sådan. Han liknar det positivistiska tänkandet vid en bunker utan fönster där vi själva måste producera ljus och atmosfär, där vi blir oss själva nog. Men även i denna helt konstgjorda värld utgör vi ändå själva Guds eget ”råmaterial”. Benediktus uppmanar oss att ”öppna fönstren på vid gavel och se världen i sin helhet, se himlen och jorden på nytt och lära oss att använda allt detta på ett riktigt sätt.”

Men hur ska vi på nytt upptäcka skapelsens storhet utan att förnuftet samtidigt hamnar i något irrationellt? Den tidigare påven pekade här bland annat på den ekologiska rörelsens framväxt under 1970-talet som ett första rop på frisk luft. ”Unga människor började upptäcka att något var fel i vår relation till naturen, att materien inte bara var råvaror som vi kunde använda efter eget behag, utan att jorden bar på en egen värdighet och att vi måste respektera dess inneboende lagar.” Den ekologiska medvetenheten ifrågasätts inte längre och vi har insett att vi måste lyssna på naturens eget språk och handla därefter. Benediktus drar här slutsatsen att vi måste ha samma perspektiv när vi tänker på människan själv. ”Det finns också en människans ekologi. Människans natur måste respekteras som sådan och får inte manipuleras. Människan skapar inte sig själv och kan inte åtnjuta total frihet. Människan är intellekt och vilja, men också natur, och hennes vilja fungerar på ett rätt sätt om hon respekterar sin natur, lyssnar till den och godtar sig själv för den hon är, som någon som inte har skapat sig själv. Det är endast så som sann mänsklig frihet fullbordas.”

Det här resonemanget leder till tanken på ett skapande förnuft, en Creator Spiritus, en skapande ande. Här glider också Benediktus över till att argumentera för de mänskliga rättigheterna utifrån en Skapargud, i varje fall något som ligger till grund för ett europeiskt kulturellt minne. Kanske är det just här som katolska kyrkans styrka ligger, nämligen att vi kan föra en politisk dialog med alla oavsett religiös tillhörighet eller ingen alls, utifrån ett naturrättsligt perspektiv. När vi sedan gör reda för vår egen självförståelse kommer också ett Gudsperspektiv in i bilden. Samtidigt har Benediktus helt rätt när han fastslår att ”Europas kultur föddes ur mötet mellan Jerusalem, Aten och Rom. Här möttes Israels monoteism, grekernas filosofiska förnuft och den romerska lagen. Detta trefaldiga möte har format Europas innersta identitet. Mötet ledde till en medvetenhet om människans ansvar inför Gud och till ett erkännande av varje människas okränkbara värdighet och detta blev de grundläggande kriterierna för all lagstiftning. Det är dessa kriterier som vi måste försvara idag.”

Vad kan vi hoppas att politikerna önskar för sig själva idag? Framgång och trovärdighet, javisst, men grundat på ett lyssnande sinnelag, förmågan att skilja mellan gott och ont och en strävan att stifta lagar som respekterar alla människors och varje människas värde och värdighet.

Sr Madeleine Fredell OP

Benediktus tal finns på www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/speeches/2011/september/documents/hf_ben-xvi_spe_20110922_reichstag-berlin_en.html



Rösta för fred och solidaritet i Europa


Den 22 -  25 maj röstar vi fram ledamöter till Europeiska Unionens parlament. Parlamentet är folkets röst i Europeiska Unionen som 1951 började som europeiska Kol- och Stålgemenskapen. Grundarnas målsättning var att binda samman länderna i ett ömsesidigt beroende för att garantera fred och solidaritet. Politiken i och för Europa har vi alla möjlighet att påverka – om vi vill. Hotet mot en europeisk enhet i mångfald och mot en utvecklad demokrati ligger i de rasistiska och högerextremistiska rörelser och partier som växt fram i Europa under de senaste tjugo åren, men som har sina rötter längre tillbaka i tiden.

Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms katolska stift, inbjöd till ett seminarium 2 april under rubriken ”Extremhögerns hot mot demokratin i Europa” med Lisa Bjurwald som talare. Extremhögern är delad i en våldsbejakande rörelse som helt valt bort de demokratiska spelreglerna och i en politisk gren som idag finns representerad i ett flertal parlament i Europa. Som exempel kan nämnas Jobbik i Ungern, Front National i Frankrike och Sannfinländarna i Finland. I Sverige representeras de av Sverigedemokraterna. Partierna, som inte är begränsade till de här nämnda, förespråkar en begränsning av invandringen, är ofta anti-muslimska och har även stråk av anti-semitism i sina program eller i sin historia. I Ungern har Jobbik stått bakom lynchningar av romer och hetsat mot judar och i Grekland har Gyllene gryning misshandlat invandrare. Man kan säga att hatets huvudideologier bottnar i och uttrycks som antisemitism, islamofobi och antiziganism.

De högerextremistiska partierna är farliga, inte bara genom sina kopplingar till rena våldsrörelser, utan främst genom de paneuropeiska nätverk som de är del av, och att de tagit sig in i våra demokratiska institutioner. Den största faran ligger också i hur de påverkar vanliga partiers syn på den andre, på invandraren, flyktingen och alla de som utgör minoriteter av något slag. I slutändan påverkar de den allmänna opinionen och gemene mans syn på den person som är annorlunda. Då finns grogrunden för en politiskt gångbar rasism och då är vi tillbaka till 1930-talets totalitära ideologier. De högerextremistiska partier som har tagit sig in i våra parlament använder det demokratiska systemet för att krossa det, menade Lisa Bjurwald i sitt anförande till Justitia et Pax. De är alla fientligt inställda till EU för de vet att deras värsta fiende är människors samarbete och solidaritet sinsemellan.

Dessa partier och rörelser går stick i stäv med katolsk sociallära liksom med kristen tro rent allmänt. Som kristna är vi kallade till syskonskap och ska möta varje människa som en sann syster och broder, som påven Franciskus skrev i sitt budskap för världsböndagen för fred i år, ”Broderskap som grund för och väg till fred”. Här hävdade han att ”utan broderskap är det omöjligt att bygga ett rättfärdigt samhälle och en solid och varaktig fred”. Förra påven, Benediktus XVI, påpekade i sin encyklika Caritas in Veritate att ”globaliseringen gör oss till grannar, men inte nödvändigtvis till bröder (§ 19).”

Vi har en dyrköpt fred i Europa. Såren är fortfarande inte läkta på alla håll. Vi vet att ekonomisk rättvisa och solidaritet med de bröder och systrar som marginaliseras på vår kontinent är vägen till förtroende och en vilja att bygga en hoppfull framtid för den unga generationen idag. Och solidariteten kan inte stoppa vid europeiska unionens gemensamma gräns. Idag sträcker sig det ekonomiska ömsesidiga beroendet över hela världen. Solidariteten gäller alla som kommer hit för att söka skydd undan våld och förföljelse, för att söka möjligheter att försörja sina familjer, som flyr från klimatkatastrofer och krig. Men solidariteten gäller också alla de som inte kan komma hit. Europa får inte fred om människor i andra delar av världen lider.

Kan vi ta på vårt samvete att låta högerextremistiska rörelser och partier slå sönder det samhälle som vi byggt upp i Europa sedan andra världskrigets slut? Hitler kom till makten genom ett demokratiskt val. Det måste stämma oss till eftertanke. De traditionella demokratiska partierna kanske saknar förenklade slogans inför valet. De vet att det är en komplicerade och mödosam process att bygga ett solidariskt samhälle där vi alla kan känna trygghet och hopp inför framtiden. Katolska kyrkan uppmanar sina medlemmar att vara politiskt aktiva och ta sitt samhällsansvar i ett arbete som består av långsiktiga kompromisser istället för snabba men förenklade segrar. Kompassnålen är om vi vill bygga en gemenskap som respekterar varje människas och alla människors värde och värdighet oavsett ursprung, religion, etnicitet, kön och social gruppering.

COMECE, de katolska EU-biskoparnas organ, avslutar sin uppmaning till medborgarna i EU att rösta med följande ord: ”Vi, katolska biskopar, vädjar att det europeiska projektet inte sätts i fara eller överges på grund av de svåra tider vi lever i. Det är viktigt att vi alla, såväl politiker, valbara kandidater som andra intressenter, på ett konstruktivt sätt medverkar till att forma Europas framtid. Det finns för mycket att förlora om det europeiska projektet spårar ur. Det är avgörande att vi alla som europeiska medborgare går och röstar den 22 till 25 maj. Vi biskopar uppmanar att vi alla röstar utifrån ett välinformerat samvete.”

Sr Madeleine Fredell OP
Generalsekreterare
Justitia et Pax

Här kan du läsa EU-biskoparnas uttalande!







Klaus Misgeld, ledamot i Justitia et Pax-kommissionen, har skrivit följande ledare i Signum 3/2014:

Kyrkan och den hotade freden

– Kan kristendomen inte bidra till fred i världen, förlorar den i trovärdighet.

I den människa som ni i dag bara ser en fiende som ska besegras, upptäck i stället er broder och syster, och håll tillbaka er hand!” Så skriver påven Franciskus inför Världsböndagen för fred, den 1 januari 2014. Uppmaningen riktas till ”alla, var och en och alla folk”, men orden syftade inte minst på det pågående inbördeskriget i Syrien. Detta förödande krig har inte stannat av, tvärtom, men det förträngs ur medierna av nya hot, till exempel kring Ukraina. Men inte nog med det: andra konflikter pågår med vapenmakt, till exempel i Sydsudan, Centralafrika, Nigeria, eller kan bryta ut som till exempel i Sydostasien. Mot denna verklighet kan kyrkans vädjan genom påven låta naiv. Men kyrkan – och kyrkorna – kan inte vara tysta. De måste göra sitt inflytande gällande för att motverka våldsanvändning. Detta trots en historia under tidigare århundraden då kristenhetens representanter själva inte avhöll sig från att vilja lösa konflikter med vapenmakt. Eller då de uppmuntrade de krigförande, något som kan illustreras av många exempel under första världskriget som började för 100 år sedan.


Klicka här för att läsa vidare!


Justitia et Pax i Schweiz om folkomröstningen mot ”massinvandringen”


Folkomröstningen i Schweiz som resulterade i en mycket knapp majoritet mot en så kallad ”massinvandring” har väckt stort uppseende inte minst i EU-länderna. I flera europeiska stater, som i Sverige, finns ju partier med en liknande agenda som det största schweiziska partiet, SVP, som drev fram folkomröstningen. I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka att både den katolska kyrkan och de evangeliska samfunden i Schweiz – liksom regeringen, fackföreningsrörelsen, arbetsgivarna och de flesta partierna – har kritiserat både folkomröstningsinitiativet och beklagat resultatet.

Även de schweiziska biskoparnas kommission för socialetiska frågor, Justitia et Pax, har uttalat sig tydligt i frågan. Den anser att ”massinvandringsinitiativet” står i motsats till en kristen värdegrund. Människorna betraktas som en vara, Schweiz som en ö utan förbindelse med fastlandet. Omröstningsinitiativets bakomliggande människosyn och målsättningar är ”tvivelaktiga och diskriminerande”, anser kommissionen. Men även argumentationen emot initiativet var ofta präglad av en liknande inställning, nämligen att människor värderas ”endast utifrån deras ekonomiska nytta” för Schweiz. Kyrkornas uppgift är nu att påtala vilka de intressen är som står bakom folkomröstningsinitiativet och att motverka resultatens negativa effekter.


Klaus Misgeld, ledamot i Justitia et Pax Sverige



Kvinnliga kardinaler?

Det pågår vilda spekulationer i internationell media om påven Franciskus kommer att utnämna några kvinnor till kardinaler i februari nästa år. Två irländskor har nämnts vid namn, teologen Linda Hogan och Mary McAleese, Irlands president 1997 – 2011 och som också doktorerat i kanonisk rätt. Vatikanens presstalesman Fr Federico Lombardi har förklarat att det inte finns någon som helst möjlighet till detta i februari nästa år. Samtidigt har han tydliggjort att det är teoretiskt möjligt att kvinnor kan bli kardinaler eftersom tjänsten inte kräver någon ämbetsvigning.


Nej, några kvinnliga kardinaler lär vi inte få se i februari. Men att påven Franciskus väckt förhoppningar om att kvinnor behövs i ledarfunktioner och som beslutsfattare i katolska kyrkan är glädjande och inte en dag för tidigt. Frågan är hur långt han är beredd att gå. Hans uttalanden när det gäller kvinnor är ofta tvetydiga.


Om Vatikanen säger sig vilja främja kvinnans position i kyrka och samhälle, varför tittar man inte då lite extra noga på de nordiska länderna? År efter år, i undersökning efter undersökning, hamnar de nordiska länderna i topp där det är som bäst att vara kvinna. Det kan inte precis ha förbigått Heliga Stolens statssekretariat för vilkas tjänstemän jag hyser stor respekt. Och det behövs bara lite förskjutningar i språkbruk för att en ny medvetenhet ska växa fram.


I kyrkliga uttalanden och intervjuer betonas kvinnans kallelse till moderskap, biologiskt såväl som andligt. Varför inte tala om en kallelse till ett ansvarsfullt och delat föräldraskap? Mamman har precis lika stor nytta av ett yrkesarbete som pappan, inte bara för den ekonomiska försörjningen och det personliga självförverkligandet, utan för att vara en god förebild för sina barn. Pappan är precis lika mycket behövd i skötseln och uppfostran av barnet som mamman, för att också han ska bli en god förebild för sina barn.


I en utmärkt artikel av Kerry Alys Robinson i jesuiternas tidning America påpekas att riktigt framgångsrika företag och organisationer är de som främjar kvinnligt ledarskap och beslutsfattande, där kvinnors olika kompetensområden utnyttjas för vad de är. Kyrkan skulle vinna på att göra likadant, inte bara organisatoriskt, utan också andligt, inte minst inom det etiska området. www.americamagazine.org/issue/opening-doors.


Vi behöver inte en teologi om kvinnan, allra minst skriven av män. Vi behöver en teologi om människan skriven av kvinnor och män. Och upplysningsvis: feministteologin har redan funnits i mer än ett halvt sekel och helt revolutionerat de metoder som används för att göra teologi idag. Vi är alla, alla människor utan undantag, Guds pågående människoblivande i världen, Guds förkroppsligande, Guds ansikte för varandra, jfr 1 Mos 1:26-28. Bibelns första skapelseberättelse framhäver inte bara jämbördigheten mellan kvinna och man i skapelsen, utan också ett slags jämbördighet mellan människa och Gud.


Alla döpta har fått som både gåva och ansvar att representera Kristus, den Uppståndne, och i detta finns varken man eller kvinna, slav eller fri, jude eller grek. Vi är medarvingar till Kristus, jfr Gal 3:26-29. Det är inget som ligger i en eskatologisk framtid, vilket en traditionell tolkning hävdat. Nej, det gäller vårt liv här och nu. Och kyrkans organisation, här och nu.


I mycket av sitt språkbruk talar kyrkans läroämbete, påven som biskoparna, om en komplementaritet. Om man skrapar på dessa uttalanden så utgår man ifrån mannen som en normalitet och kvinnan som något särskilt, som komplementerar mannen, inte sällan uttryckt som ”det feminina geniet”. Här utgår man ofta omedvetet från den andra skapelseberättelsen, där kvinnan skapas av mannens revben, 1 Mos 2:4ff. Bortsett från att själva berättelsen vill peka på en absolut jämbördighet ”ben av mina ben, kött av mitt kött”, så har den genom hela teologihistorien helt felaktigt använts som ett argument för kvinnans underordning under mannen.


Fr Lombardi har sannolikt rätt i att vi inte får se några kvinnliga kardinaler i februari. Men frågan finns där, om ett delat ledarskap mellan kvinna och man i katolska kyrkan. Men det är alla vi döpta som måste hålla liv i frågan, fördjupa den, be för den och inte glömma bort att det är kyrkans egen tradition som borgar för en genomgripande reform.


Sr Madeleine Fredell OP



Bland helgon och syndare,

katolska kyrkan bortom mediabruset


”Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela såren, hela såren … Och börja nedifrån”. Så sade påven Franciskus i den nu kända djupintervjun för jesuittidskrifter över hela världen och som publicerades i september. Det är väl helt enkelt det som är kyrkan, eller borde vara kyrkan. Dogmer, lärouttalanden, bekännelser och katekeser i all ära, men det är inte det som gör oss till trons människor, än mindre till omsorgsfulla medmänniskor. Och det finns bara en fråga som vi ställs inför: ”Älskar du mig?” Och då är inte frågeställaren Jesus, utan Kristus i varje medmänniska, i dem som evangelierna kallar ”de minsta” i världen. Och ”de minsta” har vi mitt ibland oss. Det kan vara dina närmaste familjemedlemmar och vänner likaväl som hemlösa, flyktingar och de verkligt fattiga. Det är alla dem som har behov av just dig, av just din uppmärksamhet, din ömhet.

Kyrkan bortom mediabruset har alltid varit just detta – fältsjukhuset. De verkliga helgonen är de som kavlat upp ärmarna och vågat beblanda sig med smutsen och verkligheten. Några av dem har blivit helgonförklarade, andra inte. Men de är sällan bortglömda. Fokuseringen på påvar, kardinaler och biskopar är ett sent fenomen och något som mer är skapat av sekulära media än av dem själva, och än mindre av kyrkan som sådan. Missförstå mig nu inte, jag tror att det är av godo att media granskar kyrkan såväl som andra institutioner i samhället för att avkräva trovärdighet och anständigt beteende. Men det har aldrig varit meningen att påven skulle bli en medial personlighet, lika lite som någon annan i kyrkan, för den sakens skull.

Kändisskap kan ibland vara bra för att föra ut ett budskap. Men det är ofta ett budskap vars veke slocknar fort när nästa budskap trumpetas ut av massmedia. Hållbarheten ligger i vardagsarbetet, i den lilla gesten som upprepas dag efter dag, i det ständiga meningssökandet som håller liv i en församling eller annan gemenskap inom kyrkan. Det väsentliga är att vi alla, var och en, ser oss som en del av kyrkan, vi är kyrka, Guds folk på väg eller Kristi kropp. Grundläggande för den katolska tron är att vi beskriver oss som Kristi kropp, som Guds fortgående människoblivande i världen. Vi ska tillsammans vara Guds ansikte i världen. Här är prepositionen i avgörande. Vi är inte Guds ansikte för världen, vi är del av världen och verkar i densamma, tillsammans med alla andra som också är skapade till Guds avbild och likhet.

Synd är att inte vilja se Guds avbild i min nästa, att inte se Kristus i honom eller henne. Synd är att inte ta ansvar för det som jag möter i min vardag. Synd är när jag ställer mig utanför gemenskapen, utanför detta mänsklighetens vi. Synd är när jag inte vill vara delaktig i samhällsbygget, när jag inte ställer min förmåga till tjänst för andra människor. Synd är när vi inte vill vara medarvingar till Guds rike. När vi inte tror att förändringar är möjliga. När vi avskrivit omvändelsen som den dynamiska möjlighet vi blivit utrustade med som människor. Vi är alla syndare, men om vi hela tiden är öppna för att ta ut en ny färdriktning i våra liv är vi upprättade syndare och på väg mot helighet och gudomliggörande. Påven Franciskus sade i den intervju som jag nämnde att han var en syndare som Gud hade låtit blicken falla på. Det är sant för oss alla. Och omvändelsen börjar i det ögonblick vi vågar möta Guds blick förmedlad i och genom de gemenskaper som vi finns i. Och det är inte nödvändigtvis katolska kyrkan.

Ett av de starkaste omvändelseögonblicken i mitt eget liv var mötet med en zenbuddhistisk nunna i Da-Lat i Vietnam. Jag råkade befinna mig i staden just den enda dag på året då det zenbuddhistiska kvinnoklostret var öppet för allmänheten. Vi hade annonserat vår ankomst och priorinnan hälsade oss välkomna med de ord som jag aldrig någonsin kommer att glömma. ”Välkomna till vårt kloster. Här tror vi inte på Gud!” Jag medger att jag blev tyst i fem minuter, visste inte vad jag skulle svara! Sedan pratade vi i flera timmar. Här stod en kvinna med rakat huvud, i en enkel vitfärgad tunika, barfota i sandaler och sade att hon var nunna utan att tro på Gud. Hon levde sin kallelse mycket mer radikalt än vad jag någonsin kunde drömma om att göra själv. Hon mediterade flera timmar per dygn, lämnade aldrig klosterområdet, arbetade praktiskt med mycket enkla metoder och redskap och ägde bokstavligen bara det hon gick och stod i. Hon trodde. Hon trodde att jag trodde på en Gud som jag inte trodde på. När det var någorlunda utrett med stora språkliga svårigheter förstod vi att vi givit våra liv åt något som var relativt likartat. Ett sökande efter sanning, ett öppet sökande efter mening. Det är sant att en buddhist inte tror på en personlig Gud, men det är lika sant att jag tror på en Gud som säger om sig själv att ”Jag ska bli den jag ska bli”, 2 Mos 3:14. Vi är båda inbegripna i ett sökande som vi hoppas kan ge något vidare åt mänskligheten, och vi är lika utlämnade till en öppen tillit som inte har några försäkringar på vägen.

När jag hade fullbordat min ordensutbildning som dominikan och stod inför att avlägga mina livstidslöften sade min novismästarinna ”Nu vet du inte längre vad du gör. Nu står du på den högsta trampolinen och du hoppar rakt ut och du vet inte om det finns något vatten som tar emot dig där nere.” Ja, framtiden är öppen och det finns inga försäkringar. Det enda som bär är de människor som finns omkring mig, mina medsystrar och vänner. Om jag tappar balansen kan jag bara lita till att andra bär mig med sin tro. Jag måste lita på detta vi som är så irriterande, irrationellt, idiotiskt och som jag ofta nog, som syndare, anser mig stå över…

Katolska kyrkan bortom mediabruset är den här ofullkomliga gemenskapen av syndare och helgon. Vi säger om Jesus Kristus att han var sann Gud och sann människa, vi säger om kyrkan, det vill säga om oss alla, att vi är helgon och syndare. ”Kyrkan är helig men innesluter syndare i sitt sköte” hävdar Andra Vatikankonciliet som var den reform på sextiotalet som i mångt och mycket förvandlade katolska kyrkan. Man kan undra varför vi blir så förvånade och skandaliserade när allsköns oegentligheter avslöjas i kyrkan … Naturligtvis, ska vi inte försvara övergrepp och brottsliga handlingar, men det har alltid funnits såväl i som utanför kyrkan. Ansvaret och ärligheten ligger i hur vi handskas med förövarna. Och här kan vi bara erkänna att kyrkan inte varit den bästa av aktörer i det avseendet. Men det gäller också många andra grupper i samhället.

Mediabruset frossar ofta i skandaler och gottar sig i andras olycka och synd. Men man är inte lika snabb att rapportera när folk ärligt och ödmjukt ångrar sig och ber om ursäkt. Jag är inte den som alltid försvarar påven Benedikt XVI, men det var något som hände gång på gång med honom. Varje gång han hade gjort en offentlig tabbe, och de blev ett visst antal under hans korta pontifikat, bad han om ursäkt, även om han inte alltid var personligen orsak till det. Ingen uppmärksammade att det faktiskt var första gången i världshistorien en påve offentligen bad om ursäkt för sina egna misstag. Flera har bett om ursäkt för sina föregångares brister och misstag. Men det här var för komplicerat för att massmedia skulle uppmärksamma. Till sist avgick Benedikt från påveämbetet, och då först blev det ett mediabrus som sällan skådat dess like. Benedikt XVI har kanske genomfört den mest genomgripande reform någonsin av katolska kyrkan genom att han avgick som påve. Han förde ner ämbetet på en mänsklig nivå. När man inte längre orkar vara ledare för en kyrka med över en miljard medlemmar, är det dags att stiga åt sidan. Även påven är inte mer än människa, som Petri efterföljare och biskop av Rom. Massmedia kommer aldrig att notera att Benedikt så gott som aldrig talade om ämbetet som Kristi ställföreträdare. Andra kan ha hävdat det, men knappast han själv. Och alla tyckte att hans avgång var en av de mest ödmjuka gester som någon någonsin gjort. Vi får anta att Benedikt varit lyhörd för Guds röst. Och den enda frågan som då återstår, är vi det också?

Katolska kyrkan är nu inte påven. Vi är alla systrar och bröder som läker sår, tar emot hundratals kvinnor, män och barn i en primärvård längst ut på landsbygden i afrikanska länder dit den offentliga sektorn ännu inte hittat vägen. Vi är barfota läkare och barfotabarnmorskor. Vi är systrar och bröder som håller de aidssjuka i handen och torkar tårar utan handskar, som gör vad vi kan för de föräldralösa och krigsdrabbade barnen i Irak, som möter flyktingarna på Lampedusa, som finns i flyktinglägren i Jordanien, som undervisar om mänskliga rättigheter i byarna i Latinamerika, som firar gudstjänst på avlägsna platser där ingen präst dykt upp på åratal, som skapar en ny, meningsfull teologi för kvinnor i USA och Nordeuropa, som finns med bland de traffickerade kvinnorna i London och andra storstäder, som möter den hemlöse, papperslöse, den som ingen hjälpare har, var han eller hon befinner sig. Vi finns med i försoningsprocesser och försöker att förmedla förlåtelse och upprättelse där krig, konflikter och motsättningar präglat människors liv under generationer. Vi finns med politiskt som lobbyister eller som politiker och vi är i allmänhet villiga att smutsa ner våra händer, även om vi kan få stå där med skam och smälek i många fall.

Ja, jag är stolt över min kyrka – bortom mediabruset. Samtidigt kan jag kritisera det som händer, för jag känner mig trygg i min tillhörighet. Katolsk betyder ju det som är allmänt och hör till alla överallt, det allmänneliga. Och i den gemenskapen måste man vara aktiv. Jag är självklart inte överens med katolska kyrkans officiella syn på kvinnan. Och jag kommer att vara på tvärsan ända till påven ber om ursäkt för de oförrätter som begåtts mot kvinnor i kyrkans namn. Det handlar om ett språkbruk, en kultur och ett beteendemönster som inte längre är acceptabelt. Som teolog skulle jag önska en dogmutveckling. Här är utmaningen att hålla någorlunda samma takt över hela världen och jag är tacksam att det inte är jag som måste garantera enheten. Som enskild teolog kan jag framföra mina synpunkter och hoppas att jag påverkar åtminstone ett litet kommatecken under min livstid, men mitt samvete rår inte hierarkin på eller över. För mitt samvete svarar jag endast inför Gud – och det är skönt att veta att inte bristfälliga människor ska sitta till doms över mina tankar. Jag måste samtidigt vara ödmjuk nog att inse att vi är många som tycker olika och alla åberopar våra samveten …

Förresten, ibland kan man få anledning att dra på mungiporna som kvinna i katolska kyrkan. När jag 2004 hade inbjudits att predika i en vesper för en stor samling biskop i EU under en pilgrimsvandring till Compostella och efteråt fick ett skriftligt tack för insatsen tilltalades jag som ”käre broder i ämbetet”! Det må vara en felskrivning i all hast, men jag lovar att jag sparar brevet! Och jag tror att ärkebiskopen som skrev det även han kan dra på munnen!

Visst finns det trospoliser, fundamentalister och diverse hårdnackade personer också i vår kyrka. Men de är en minoritet, om än lite skräniga ibland, och man tycker oftast mera synd om dem, än att man hänger upp sig på dem. De här människorna är särskilt framträdande på platser där katolska kyrkan är i minoritet och där man lägger stor vikt vid intellektuellt uttalade trossatser. Jag har sällan eller aldrig mött det i länder där katolska kyrkan finns som en självklarhet. Ju närmare man kommer Rom geografiskt, desto mindre bryr man sig om Rom, så att säga … Även församlingarna i Rom med omnejd är lokalkyrkor som har sina biskopar …

I samband med Benedikts avgång och valet av Franciskus har vi sett många kardinaler på tidningsbilder och i tv. Normalt bryr sig vanliga katoliker inte om dem. De är påvens rådgivare, funktionärer i Rom, eller så är de ärkebiskopar över stora stift. Deras eventuella departement i Rom ska fungera som serviceorgan för stiften över världen, i den mån man nu vill anlita dem. Varje stift är annars tämligen självständigt. För femtio år sedan visste vanliga katolker väldigt lite om dessa rödklädda herrar. Idag fokuserar man mycket på dem som elektorer i påvevalen. Och man kan spekulera över varför påven har kommit att spela den politiska roll, den världsroll, som han gör idag. Är det för att vi annars saknar en opartisk röst för mänskligheten som sådan? För att FN inte spelar den roll som det borde? Om det är så borde kanske elektoratet inte bara bestå av överåldriga herrar …

I februari 2005, strax innan Johannes Paulus II avled, men var på sjukhus, sändes ett inslag på nästan tjugo minuter om hans tillstånd i CNN:s nyhetssändning. Det märkliga var inte att det gjordes, det märkliga var att jag då var i Saigon och att det sändes ut över Sydvietnam, och att det samtidigt överskuggade ett möte mellan Bush och Putin i Turkiet. Vi kan spekulera i varför världspolitiken ansåg påvens hälsa mer angeläget att rapportera om än toppmötet. Varför var valet av ny påve viktigt och varför blev det senaste valet ännu mer massmedialt bevakat än tidigare val?

Visst, nu har jag låtit mediabruset anslå en viss ton till mitt inlägg. Det viktiga är ändå min medsysters arbete att undervisa om demokratiska rättigheter och skyldigheter bland människor som bara har några få års skolutbildning i en liten by i Brasilien. Men hennes arbete kan i många fall avgöras av vem som är påve. Vi har också jordrättsadvokater som ibland har behövt personskydd för att fungera i sitt arbete. Då kan påvens ord bli helt avgörande för liv och död. Idag har vi fått en påve som gör teologi på marken, i ett fältsjukhus, långt utanför akademins laboratorier och bibliotek. Dag Hammarskjöld omtalade sig som tjänsteman för mänskligheten som generalsekreterare för Förenta Nationerna, nu har vi fått en påve som är en broder till mänskligheten, som möter vår trasiga broder och syster med en ömsint uppmärksamhet, inte uppifrån, utan nerifrån. Han är en syndare som Gud låtit sin blick falla på för att i sin tur förmedla Guds barmhärtighet till mänskligheten.

På samma sätt är vi alla, kristna, liksom tillhörande andra trostraditioner eller livsåskådningar, alla utan undantag, utvalda att vara bröder och systrar, helgon och syndare, i och gentemot hela mänskligheten.

Sr Madeleine Fredell OP

 

En god katolik är aktiv i politiken


Påven Franciskus uppmanade katoliker att ”lägga sig i” politiken i sin predikan i morgonmässan den 16 september. Det är uttryck för god katolsk teologi och borde påminnas om igen och igen! ”Katolsk” betyder ju det som är allmänt och omfattar alla, det berör vårt liv i dess helhet. Vi har gått in i ett valår i Sverige och debatterna kommer att avlösa varandra. Nästa år ska vi också välja till EU-parlamentet, något som ofta kommer i skymundan av den nationella politiken. Men demokrati innebär inte bara en rättighet att rösta och sedan frånsäga sig allt ansvar. Demokrati är framför allt en förpliktelse att ta ansvar och att arbeta för det gemensamma bästa mellan valdagarna och valåren. Vi får den regering vi gör oss förtjänta av.

Påven Johannes Paulus II myntade begreppet ”social holiness” vid en audiens för företrädare för Justitia et Pax-kommissioner från hela världen i oktober 2004. ”Tiden är nu inne för en förnyelse av social helighet, för helgon som gör klart för världen och i världen Evangeliets eviga och outtömliga rikedomar”. De ska med Evangeliets nåd ”ge liv åt arbetets, ekonomins och politikens mänskliga verklighet och utstaka fredens, rättvisans och vänskapens stigar bland folken”. Att vara aktiv i det politiska livet är att gå helighetens väg. Och att gå helighetens väg är att smutsa ner sina händer. Det är att ge sig rätt in i verkligheten, hur tvetydig den än är. Helighet kan aldrig vara att fly från tillvaron.

Helighet och frälsning kan sökas i rent världsliga aktiviteter som handel och ekonomi hävdas i Kompendiet om Socialläran som gavs ut av Påvliga Rådet för Justitia et Pax 2004 (§ 324). Dessa områden är helighetens och frälsningens platser. Där kan vi ge konkreta uttryck åt kärlek och solidaritet. Men det krävs hårt arbete och att vi är pålästa.

Johannes Paulus II skrev 1988 att ”Alla har rätt och plikt att delta i det politiska livet; denna delaktighet kan anta många olika och komplementära former, på olika nivåer, olika uppgifter och med olika ansvar. Anklagelser om karriärism, maktfullkomlighet, egoism eller korruption, som ofta riktas mot regerings- och riksdagsledamöter, de ledande grupperna och de politiska partierna, liksom en vanligt spridd åsikt att politik är farligt för moralen, inget sådant rättfärdigar de kristnas skepsis och frånvaro från politiken” (Christifideles laici, § 42).

Och låt oss inte glömma Dag Hammarskjölds kärnfulla anteckning i Vägmärken från 1955: ”Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling.”

Sr Madeleine Fredell OP
Generalsekreterare
Justitia et Pax



Påven Franciskus på den världspolitiska arenan


Nu är påvestolen tillbaka på den politiska och diplomatiska arenan igen! Påve Franciskus vill se dialog och förhandlingar i Syrienkonflikten och till varje pris avvärja en intervention från USA:s sida. Och han arbetar med alla till buds stående medel. I predikningar, tal, tweets och bönevakor över hela världen talar han till sina egna och till alla människor av god vilja. Genom sin ”utrikesminister”, ärkebiskop Dominique Mamberti, sammankallade han den diplomatiska kåren vid Heliga Stolen och informerade om kyrkans hållning och han har skrivit brev till ledarna vid G20-mötet. Ingen ska gå ovetande om kyrkans ståndpunkt i sak och när det gäller arbetet för en rättfärdig fred. Ingen politisk ledare i världen, ingen annan kyrklig heller för den delen, kan mobilisera så många människor för fred som just påven.

Påvarna har sedan början av 1900-talet arbetat för fred och nedrustning och Johannes Paulus II blev förebilden för att både offentligt och privat enträget arbeta för dialog och fredsförhandlingar i alla lägen. Inte minst gällde det hans oerhört aktiva hållning i att försöka förhindra invasionen i Irak 2003. Teorierna om det så kallade rättfärdiga kriget har utvecklats till att handla om en rättfärdig fred och att i allt fokusera på de civila, deras rättigheter och det skydd de är berättigade till. Ingen krigföring går idag att rättfärdiga utifrån den katolska socialläran.

Sedan Franciskus valdes till påve i mars har världen imponerats av hans symbolhandlingar samtidigt som vi också lite otåligt väntat på konkreta förändringar. De tycks nu komma både snabbt och effektivt. Utnämningen av ärkebiskop Pietro Parolin till ny statssekreterare, ”premiärminister”, och nummer två i den kyrkliga hierarkin, pekar på att vi kommer att få se mer av den katolska kyrkan på den världspolitiska arenan. Det är välkommet att vi åter får en tydlig röst för mänsklighetens bästa. Det är ärkebiskop Parolins ledstjärna enligt en intervju i Vatican Insider La Stampa 7 september: ”Diplomati ska ha mänsklighetens bästa som sitt mål”. Heliga Stolens diplomati kan verkligen stå för detta eftersom man inte har några partikulära, nationella, intressen att försvara.


Sr Madeleine Fredell OP
Generalsekreterare
Justitia et Pax