Artiklar, dokument, föredrag om jämställdhet



Sr Madeleine Fredell OP höll följande föredrag för Arbetsgruppen för jämställdhetsfrågor på Sveriges Kristna Råd 6 februari 2017.


Problematisering av katolska kyrkans komplementaritetslära


Ecclesia semper reformanda est – ”kyrkan är i ständig reform” har blivit ett signum för vår nuvarande påve Franciskus och går hand i hand med hans personliga processteologi. Den uttrycks bäst genom att han hävdar att tid och processer har företräde framför slutna rum, verkligheten framför ideologier och enhet i mångfald framför uniformitet och konformitet. Slutna rum och ideologier vill oftast begränsa och förminska tillvaron, utöva makt och skydda revir. Tid, processer och verkligheten som sådan är öppna, oförutsägbara och siktar mot förändringar. En enhet i mångfald måste erkänna skapelsens hela variationsrikedom och påkallar att allt levande står i relation till allt annat levande. Påven Franciskus talar också för en allomfattande relationalitet mellan allt levande i skapelsen. Så trots att både påven och de romerska instanserna fortfarande resonerar i termer av komplementaritet mellan könen så har påven lagt en grund för ett nytt tänkande som också på sikt måste ändra komplementaritetsläran.

Mycket av den disharmoni som råder i kyrkan beror till största delen på maktmissbruk och karriärism och här blir både kvinnor och män offer. På ett sätt blir även män begränsade av komplementaritetstänkandet. Själv söker jag vägar till en ny teologisk antropologi som grundar sig på relationalitet. Kortfattat handlar det om att människan som individ och person blir till i relation till någon annan, den andre, men detta helt oavsett biologiskt kön. Som vuxna och unika personer bekräftar vi varandras kallelser och livsvägar.

När jag nu problematiserar katolska kyrkans komplementaritetstänkande så gör jag det i linje med Andra Vatikankonciliets ethos och reformer som ledde till att lekfolket myndigförklarades och att det allmänna prästadömet underströks för kyrkan som gemenskap och institution. Komplementaritetstänkandet när det gäller mäns respektive kvinnors roller i samhälle och kyrka bottnar i Johannes Paulus IIs ”kroppens teologi”, som i vissa avseenden och på ytan kan te sig attraktiv, men som definitivt inte gagnar kvinnors inflytande och personliga kallelser i vare sig kyrka eller samhälle. Det är viktigt att understryka att komplementaritetstänkandet är en efterkonciliär konstruktion. Dessförinnan rådde en närmast totalt patriarkal inställning. På senare tid har även de mer konservativa romerska teologerna försökt röra sig bort från själva begreppet ”komplementaritet” och talar istället ofta om ”ömsesidigt beroende”. I grund och botten menar de tyvärr samma sak. Själv använder jag begreppet ”relationalitet” och jag ska successivt peka på varför vi kan komma längre med relationalitet som utgångspunkt än med komplementaritet.

Från officiellet kyrkligt håll hävdas att man inte får frångå komplementaritetstanken, det vill säga att kvinna och man komplementerar varandra och att de har sina specifika biologiska roller och därmed specifika kallelser. Det innebär att de oförblomerat kan tala om ”kvinnans roll eller plats” i kyrkan liksom i samhället som något generellt och opersonligt. På något underligt sätt är kvinnans roll förutbestämd genom hennes biologiska kön. Man talar aldrig om ”mannens roll eller plats” eftersom den är normen. Att tala om en delning av makten eller auktoriteten mellan män och kvinnor är närmast meningslöst. De ytterst beslutsfattande posterna tillhör fortfarande de manliga ämbetsbärarna.

Här kan du läsa föredraget i sin helhet.





Katolska kvinnor tar till orda – kulturrevolution i katolska kyrkan?


Föredrag på Kvinnodagen 8 mars 2016
Teologiska Högskolan

När Jorge Mario Bergoglio valdes till påve i mars 2013 fick många av oss nytt hopp om möjliga förändringar för kvinnors roller och positioner i katolska kyrkan. Vad har hänt på de tre år Franciskus har suttit på påvestolen? En hel del, och ändå, nästan ingenting. Förändringar i katolska kyrkan är som den medeltida dansen, två steg framåt och ett tillbaka. Och när det gäller feminism så hade tredubbla murar med järnpiggar utåt byggts upp sedan Troskongregationens deklaration Inter insigniores, som utkom i december 1976 och som avskrev möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor. Med Andra Vatikankonciliets anda av förändring och aggiornamento hade såväl lekkvinnor som teologer, präster och biskopar på flera håll givit luft åt möjligheten för kvinnor att bli helt jämställda inom kyrkans struktur och inte bara som en from uppmaning till samhället utanför.

Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att påven Franciskus närmast förkroppsligar Vatikanens favorituttryck om ”the feminine genius” när han i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium § 89 skriver ”Genom att anta kött, kallade Guds Son oss till en ömhetens revolution.”  Och han talar ständigt för ”de fattigas kyrka” och fördömer en hänsynslös kapitalism och alla former av orättfärdighet. Hans bästa allierade borde vara världens kvinnor som är i majoritet bland de fattigaste och mest marginaliserade av världens befolkning.

Vi har ett tungt arv av en patriarkal människosyn och en bysantinsk organisationsstruktur, av en nog så tilltrasslad lära när det gäller kvinnans roller i kyrkliga sammanhang, av en organisationskultur präglad av machismo och manlig sammanhållning av tämligen oheligt slag. Det här arvet luckrades upp ordentligt i samband med ovan nämnda Andra Vatikankoncilium 1962 – 65 men har sedan Johannes Paulus IIs pontifikat och Joseph Ratzingers ledarskap av Troskongregationen 1981 - 2005 cementerats till en bunker och det är självklart att det inte räcker med tre år för att vända riktning för den här atlantångaren. Och ändå, inbjuder Troskongregationen till hösten till ett internt symposium som har ”kulturrevolution i katolska kyrkan?” som ett av sina teman. Så det har skett massor de senaste tre åren, fastän inga genomgripande förändringar ägt rum. Typiskt katolskt!

Jag kommer att börja med en översikt av hur katolska kyrkans officiella syn på kvinnor sett ut i relation till dokumentet Inter insigniores som utkom i oktober 1976 fram till valet av påven Franciskus och de rörelser som bildats som ett motstånd inte bara till den skriften utan mer som reformrörelser i konciliets anda. Därefter ska vi titta på den kulturrevolution som i dag är på väg att bryta igenom muren i Vatikanen, en rörelse som består av flera olika komponenter och sist nämna något om det som aktuellt står på spel. Men först något om tiden före Inter Insigniores, det dokument som satte stopp för möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor.

Här kan du läsa föredraget i sin helhet!




Katolska kvinnor tar till orda …


Är du nyfiken på hur kvinnor värden över i katolska kyrkan reflekterar kring kristen gemenskap, familj- och yrkesliv, kyrkliga strukturer, teologi, andlighet och sociala frågor? 44 kvinnor från olika delar i världen har under sju månader gjort teologi tillsammans och det har resulterat i boken

Catholic Women Speak, Bringing our Gifts to the Table


Boken lanseras 1 oktober i Rom och du kan beställa den redan nu via Amazon eller Bokus. Professor Tina Beattie är bokens redaktör och initiativtagare. Den består av fyra delar: Traditions and transformations, Marriage, Families and RelationshipsPoverty, Exclusion and Marginalisation samt Institutions and Structures. Sr Madeleine Fredell OP har bidragit med en essä om vikten att göra det möjligt för kvinnor att predika homilian i mässan.

Nätverket Catholic Women Speak har kommit till som ett svar på de två sessioner av Familjesynoden (oktober 2014 och 2015) som påven Franciskus kallat till. Där finns förvisso några kvinnliga delegater men utan rösträtt. I frågor kring familj och samlevnad talar katolska kyrkan fortfarande bara genom en domininerande grupp av celibatära män … Nätverket Catholic Women Speak vill råda bot på den ensidigheten.

Vi finns på Facebook ”Catholic Women Speak” där du kan bli medlem, eller följ oss på twitter #rc_women. Det finns också en hemsida med åtskilligt resursmaterial:

Catholic Women Speak A Forum for Dialogue and Theological Exploration

www.catholicwomenspeak.com
















Rapport från seminariet

”Jämställdhet i organisationen” 15-05-07


Justitia et Pax Jämställdhetsråd i Stockholms Katolska Stift hade inbjudit till ett seminarium med Anne-Louise Eriksson från svenska kyrkan 7 maj 2015. Olyckligtvis hade hon drabbats av en infektion och tappat rösten och kunde inte delta. Detta gjorde att Cecil de Rozario, ordförande för Jämställdhetsrådet, och Madeleine Fredell, generalsekreterare för Justitia et Pax, gjorde avsevärda justeringar i programmet för seminariet men valde att ändå genomföra det. Sexton personer deltog i seminariet och alla var på något sätt ledande aktörer i stiftet inom sina olika kompetensområden.

Syftet med seminariet hade varit att få ta del av erfarenheterna från svenska kyrkans jämställdhetsarbete i ett strukturellt perspektiv, nu kom fokus att ligga på den konferens på det påvliga universitetet Antonianum som Madeleine Fredell deltagit i 28 april med temat ”Kvinnor i kyrkan: dialog och reflektion”. 

Cecil de Rozario inledde seminariet med en dikt och att vi gemensamt bad Fader Vår. Därefter redogjorde han för att Anne-Louise Eriksson hade bjudits in för att förmedla något av svenska kyrkans omfattande erfarenheter med jämställdhetsvärderingar och om organisationens anpassning till dessa värderingar. Jämställdhetsrådet är del av stiftets Justitia et Pax kommission och betonar därmed rättvisa i sitt arbete med jämställdhet mellan könen. Rådet började arbetet 2014 med att inventera läget i samtliga församlingar, missioner och stiftsorgan.

Vidare påpekade Cecil att katolska kyrkan lever och verkar i ett samhälleligt sammanhang vars lagar och bestämmelser även gäller oss. I Jämställdhetslagen från 1991, om arbetslivet och organisationens anställda, är ledorden förbättrade villkor i arbetslivet, hänsyn till familjens föräldraskap och förvärvsarbete samt allas lika värde. Retoriken i dessa regelverk och i samhället omkring oss speglar den majoritetskultur vi lever i, där vissa relevanta sociala värderingar har utvecklats och som också är uttryck för en rättsstat. I en kyrklig organisation möter man de världsliga normerna kring genus på två sätt: både defensivt (med resonemang om teologi, kyrkfolkets särart och komplementaritet) men också offensivt (fokus på organisationens effektivitet, på människan i verksamheterna och på arbetets värdighet).

Stockholms katolska stift har en jämställdhetsplan, enligt lagens § 13, för att motverka eller förebygga diskriminering och trakasserier. Jämställdhetsrådets uppgift är att inventera hur denna plan används och att den utvecklas i alla stiftets verksamheter, jämställdhet i centrala beslutsprocesser och i funktioner på olika nivåer inom kyrkans olika verksamheter. Den enkät som Jämställdhetsrådet genomfört i samtliga församlingar, missioner och stiftsorgan visar att det finns mycket konkret arbete att göra för att förbättra en gemenskapskultur i katolska kyrkan i Sverige.

Madeleine Fredell redogjorde därefter för innehållet i konferensen i Rom, se ovan, och lyfte fram de frågeställningar som är aktuella på nästan samtliga konferenser i ämnet i Rom och som särskilt behandlandes på Antonianum.

Smågrupper fick därefter samtala om frågeställningarna och hur de kan användas i den katolska kontexten i Sverige. De aktuella frågeställningarna är:

•    Behovet av en förnyad teologisk antropologi byggd på första skapelseberättelsen, jämbördigheten i dopet till präst, profet och kung, samt Gal 3:28. Den ikoniska representationsprincipen i Inter Insigniores är ifrågasatt idag; problemet med ontologin, ”kvinnans natur”, ”feminine genius” …
•    Problemet med komplementaritetsbegreppet där man idag hellre talar om reciprocitet (ömsesidighet) eller relationalitet (där varje part är unik och fullvuxen för att relationen ska fungera); identitet, kvinnlig / manligt, gender / genus och kön; vi måste komma bort från stereotypa roller
•    Ledarskap, medbestämmande, medansvar, full delaktighet (communio personarum): förändring / revidering av kanonisk lag, alla funktioner är inte beroende av vigning, relationen mellan makt och auktoritet (jfr ”så är det inte hos er”); demokratiunderskott
•    Vara kyrka, inte medlem i en organisation; evangelisation, profetisk röst, ”läsa tidens tecken” (jfr Pacem in Terris, Gaudium et Spes och Marie-Dominique Chenu)
•    Machismo / marianismo: ny mariologi byggd på Maria som lärjunge (= biblisk syn på Maria: jfr Mark 3:35 och Luk 11:27-28)
•    Relationen kyrka – lokalsamhälle (=Sverige); föräldraskapsansvar, synen på HBTQ, etc; hur kan lokalkyrkan påverka den universella kyrkan och vice versa?
•    Hur får vi till verkliga förändringar och inte bara finjusteringar av ett ohållbart system?

Resultatet från smågruppssamtalen som också blev seminariets rekommendationer för ett fortsatt arbete med jämställdhetsfrågor i vårt eget stift kan sammanfattas i följande punkter:

-    Det visar sig att jämställdhetsrådets enkät redan har påverkat församlingarna, exempelvis finns det flickor som är ministranter på platser där tidigare endast pojkar var välkomna; här är det viktigt att exempelvis stiftsvallfärder markerar att det är viktigt med flickor som ministranter
-    De många olika kulturerna i våra församlingar har olika syn på rolltagning mellan könen och olika syn på ledarskap vilket ofta skapar problem; vi får inte överdriva olikheterna utan försöka se på mångfald som något spännande snarare än något jobbigt; samtidigt påpekades att det finns flera ”slutna kulturer” i vårt stift och att de fungerar som olika och skilda världar vilket skapar konflikt för unga människor
-    En demokratiskola med jämställdhetsaspekter efterlystes i kyrkoherdeutbildningen
-    Vikten av att det finns mötesplatser för människor med olika åsikter, vi måste ha platser där vi kan prata och inte ha ”självklara sanningar”; det här uppmuntras på högsta nivån i kyrkan, vad gör vi i stiftet? Vi måste kunna ta in frågor ute i samhället in i våra församlingar
-    Måste den vigda personen vara ”chef” för församlingen? Varför inte en lekperson som administrativ chef? Medansvar måste uppmuntras så att vi inte blir konsumenter i församlingarna
-    När det gäller en förnyad teologisk antropologi: begreppet ”kvinnans natur” är förlegat, överhuvudtaget måste vi komma bort från ”naturtänkandet”; hur inkluderar vi minoriteter i en förnyad antropologi? En förnyad teologisk antropologi får inte bli för västerländsk; begreppet relationalitet öppnar för en individuell utveckling vilket är viktigt; betona att vi har fler identiteter än att bara vara man eller kvinna
-    Gradvisa förändringar accepteras snabbare och får med fler människor
-    Det finns en glädje över det som sker nu i kyrkan, att allt går lite fortare; familjesynoden innebär att tystnaden har brutits i många frågor; barmhärtighetens år kommer troligen att bjuda på överraskningar
-    Patriarkala strukturer lockar inte människor längre
-    Några uttryckte förhoppning om att det skulle finnas kvinnliga präster om tio år

Dessa uttalanden från smågrupperna och som redovisades i plenum utgör rekommendationer från seminariet som vi härmed vill skicka vidare till Jämställdhetsrådet och till ledningen för Stockholms katolska stift.

Det uttrycktes önskemål om att ordna ett seminarium i höst med det ursprungliga temat och då inbjuda Anne-Louise Eriksson igen.


Vid pennan:
Madeleine Fredell







Sr








Observera att på den här medeltida bilden är det Maria som delar ut hostian till folk. Hon plockar hostiorna från livets träd.





Madeleine Fredell OP deltog i en konferens med temat "Kvinnor i kyrkan:dialog och reflektion" som anordnats av universitetet Antonianum i Rom 28 april 2015. Här följer en rapport från konferensen:


Kvinnor i kyrkan: dialog och reflektion

Donne della Chiesa, prospettive in dialogo, Women in the Church: prospects for dialogue and reflection, kärt barn har många namn som bekant. Så var även fallet för den konferens som det påvliga universitetet Antonianum i Rom och Chiles ambassad till Heliga Stolen inbjöd till 28 april 2015. Ursprunget låg i en dialog mellan Sr Mary Melone, som är rektor för Antonianum, och Mônica Jiménez de la Jara, Chiles ambassadör till Heliga Stolen. Det är värt att nämna att Sr Mary Melone är den första kvinna som utnämnts till rektor för ett romerskt katolskt universitet sommaren 2014. Men här finns flera andra inspirationskällor, inte minst den lista på kvinnliga teologer från hela världen som Ulla Gudmundson överlämnade till påven Franciskus vid sin avskedsaudiens hösten 2013. Listan hade sammanställts av professor Tina Beattie från Roehamptons universitet, Ulla Gudmundson och Sr Madeleine Fredell OP, generalsekreterare för Justitia et Pax i Stockholms katolska stift och sedan 2013 har listan spritts och levt sitt eget liv. I inbjudan till konferensen nämndes särskilt denna lista och alla som stod på den var välkomna. Det har också tydligt framgått att påven själv vill öppna nya vägar för kvinnors delaktighet i kyrkans liv även högst upp i hierarkin. Kvinnors roll i katolska kyrkan är nu ett tema som diskuteras överallt och av många olika aktörer. Alla drar inte åt samma håll, men ingen kan tvivla på att alla förväntar sig förändringar av något slag. Sedan början av 2015 har det bokstavligen ägt rum en konferens i månaden med kvinnotema i Vatikanen!

Konferensen på Antonianum hade också sponsrats av USA:s och Storbritanniens ambassader liksom av delegationen från Europeiska Unionen till Heliga Stolen. Lite snabbt kan man säga att konferensen blev ett möte mellan teologer, diplomater, tjänstemän i Vatikanen och journalister i den här frågan. Men den var varken Vatikan- eller Europacentrerad utan representanter från alla kontinenter fanns med, även om flera var stationerade i Rom för kortare eller längre tid.

Jag ska här lyfta fram ett antal punkter som var unika för just den här konferensen. Naturligtvis kan man inte bortse ifrån att kulturella skillnader gör sig gällande på en konferens av det här slaget, men skiljelinjerna finns inte alltid där vi tror. I sitt inledningsanförande uppmanade Mônica Jiménez deltagarna att tala fritt om alla frågor, också de svåra. Sr Mary Melone vill se Antonianum som en plats för vidare reflektion kring kvinnans roll i kyrkan och påpekade att konferensen som Påvliga Kulturrådet om kvinnors kulturer (Women’s cultures: equality and difference) hade ordnat i februari 2015 väckt ett stort intresse och fått ett enormt gensvar i kyrkan som helhet. Vi måste hitta många olika vägar till en fullödig integration av kvinnorna i kyrkan. Samtidigt får vi inte se frågan som enbart funktionell utan det handlar om att kvinnor är kyrka. Det finns mycket att göra och vi får inte skjuta det på framtiden, menade hon. Vår reflektion och vårt arbete handlar inte bara om att tänka i nya banor och förändra kvinnans roll i kyrkan, utan om att både mäns och kvinnors roller ska förändras. Vi måste lyssna öppet på varandra utan förutfattade fördomar. Sr Mary avslutade med att säga att kvinnor inte är gäster i kyrkan utan att vi är kyrka. Påven Franciskus hade skickat ett budskap till konferensen och önskade se framsteg i reflektionen om kvinnans roll och att kvinnors röster måste erkännas fullt ut i både kyrka och samhälle. Chiles president, Michelle Bachelet framförde också en hälsning via video till konferensen.

Här kan du läsa rapporten i sin helhet!








Maria i Uppsala Domkyrka; konferensen betonade Marias roll som lärjunge snarare än som moder.

Foto: Sr Madeleine Fredell OP



The Vatican's trouble with women

Läs Professor Tina Beatties senaste blog i The Tablet. Här citerar hon påven som inte bara önskar ge kvinnor mer framträdande poster i kyrkans centrala ledning utan också vill lyssna till hur kvinnor uppfattar verkligheten.

Klicka här för att läsa bloggen!









Få kvinnor bland Guds heliga och kyrkans utvalda

Det är rubriken på en artikel av Klaus Misgeld i Signum 2014:8. Varför nämns färre kvinnor än män i Allhelgonalitanian och varför står de efter de manliga helgonen? Varför har lekfolket svårt att ta sig in i helgonkalendern överhuvud taget? Det är frågor som Klaus Misgeld ställer och som katolska stiftets jämställdhetsråd bör reflektera över! Med tillstånd från Signums redaktion publicerar vi här Klaus Misgelds artikel.




Få kvinnor bland Guds heliga och kyrkans utvalda

Klaus Misgeld

Varje år den 1 november firar katolska kyrkan Alla helgons dag, en lika vacker som för icke-katoliker svårbegriplig fest med gamla traditioner som lyser upp senhöstens mörker. ”Alla helgon” – inget helgon undantaget, känt eller okänt – borde vara den mest jämställda av alla katolska fester. Ty vad listorna över helgonen än uppger, så borde det, rent statistiskt sätt, finnas minst lika många kvinnor som män bland helgonen, erfarenhetsmässigt flera av den förra kategorin än av den senare. Men inte så i Allhelgonlitanian som gärna sjungs denna dag. Dess andra del (efter rop till vår Herre/Christus) börjar visserligen med Heliga Maria, Guds moder (här enligt den version som finns i gudstjänstboken Cecilia, 2013). Sedan kommer ärkeängeln Mikael och ”alla Guds änglar”. Dessa bör vara könlösa, även om framställningarna i konsten kan ge både den ena och den andra associationen. Sedan följer två kolumner med helgon från olika tider, bland dessa 23 män och nio kvinnor, de flesta av de sistnämnda längst ner i respektive kolumn. För säkerhets skull avslutas listan med ropet ”Alla Guds helgon”. Balansen kan således anses vara återställd.

Det är lätt att ironisera över detta sakernas tillstånd som ju kan illustreras av många andra inslag i den katolska liturgin, och inte bara i den. Men likheter finns också på annat håll. Jag minns hur vi i dåvarande styrelsen för Svenskt Biografiskt Lexikon våndades över riksdagens och regeringens krav att verksamheten (dvs. biograferandet) borde återspegla ett jämställt samhälle. Bra tänkt, men svårt att genomföra i ett verk vars första volym (”A”) gavs ut 1917 och som dessutom bygger på att de biograferade personerna borde ha utmärkt sig på olika sätt. Eftersom kvinnorna i äldre (och nyare) tider hade svårare att ”utmärka sig” än män, dvs. svårare att bli offentligt uppmärksammade hur utmärkta de än var, så blir urvalet därefter. På något liknande sätt förhåller det sig väl med helgonen.

NU FINNS DET inom katolska kyrkan även andra exempel på bristande jämställdhet, bortsett från det faktum att det inte finns kvinnliga präster (något som jag inte vill diskutera i detta sammanhang, det skulle bara förvirra). Och så finns naturligtvis inte heller kvinnliga biskopar och påvar, åtminstone de sistnämnda överrepresenterade i helgonkalendern. Tydligt är också att det är mycket lättare att bli helgon när man har blivit prästvigd. Detta är i och för sig inte så överraskande. En stark religiös övertygelse och ett kristet sinnelag är ju en grund för prästkallelsen. Och det är också sant att en präst måste (bör) ge avkall på en del av det som lekfolket kan ha glädje av. Att ha en stark tro och att kunna avstå underlättar heligheten. Samma sak gäller dock även ordenssystrarna, kanske än mer. Men ändå, att det skall vara så himla svårt för lekmän att kunna slå sig in i de utvaldas skara! Jag vet inte hur många av de i litanian namngivna (efter ärkeänglar och apostlar/lärjungar) som kan ha varit präster, och hur många som varit lekmän förutom Johannes döparen och den helige Josef, om vi nu bortser från kvinnorna. Kung Erik får vara med i den i Sverige gällande versionen, och han var i alla fall inte präst. Historiker betvivlar att han ens var helig – en annan fråga. Hur som helst så borde kyrkan åtminstone av pedagogiska skäl, för de goda förebildernas skull, putta in flera lekmän i listorna!

Vad jag vill peka på är företeelser både av stor symbolisk betydelse och av vardagskaraktär. Här handlar det om mentaliteter. Låt oss därför först återvända till liturgin. Att ändra i den är inte världens, eller ens kyrkans lättaste sak. Sådant brukar manglas genom årtusenden. Ett exempel är den eukaristiska kanonbönen i mässans centrum. Det finns flera variationer av den som används vid olika tillfällen (se Cecilia 2013). I den första förekommer före konsekrationen förutom Maria bara män. Efter konsekrationen förekommer i en utvidgad alternativ formel faktiskt nästan lika många kvinnor som män, fast de förstnämnda kommer sist. Därmed är också flera icke-prästvigda med. I en annan variant av den eukaristiska bönen (den tredje) ber vi inte bara för kyrkan och hela världen, utan särskilt nämns den regerande påven, stiftets biskop, och så präster och diakoner. Sedan hela det kristna folket. Men varför får inte ordenssystrarna ett särskilt omnämnande? De har visserligen vigt sitt liv åt kyrkan, men har ingen liturgisk (hierarkisk?) funktion, vilket väl är förklaringen. Men duger den? Varför då folket?

DE FLESTA KATOLIKER kan väl tolerera dessa liturgiska skevheter med milt överseende och av gammal vana. Men dessa skevheter säger ändå mer än att bara illustrera en historisk verklighet. De återspeglas också i den kyrka som lever och verkar nu och handlar inte bara om jämställdhet, utan även om lekfolkets ställning i kyrkan över huvud taget. Denna kyrka, och vi – det kristna folket som nämns i den eukaristiska bönen – lever även i en vardag utanför gudstjänstens ordning. Då blir det hela än mer problematiskt. Jag är ute efter kyrkans dagliga styre, i slutändan frågan hur pass oföränderlig dels sedvänjan, dels lagen – konkret: den kanoniska lagen – är. Rent allmänt kan väl sägas att sedan de Tio budorden på Sinaiberget och Babylons kung Hammurabi huggs lagarna i regel sällan i sten. Vissa lagar är ändå oföränderliga, som till exempel ”det största budet i lagen” som Jesus talar om (Mt 22:34ff). Men den kanoniska lagen? Hur ofta vi än hänvisas till den så är detta i många fall bara ett svepskäl för att slippa ytterligare diskussioner och till sist förändringar. Detta tycks särskilt vara fallet när det gäller hur kyrkan leds och administreras på alla nivåer ”nedanför” (om man så vill) det som tillhör trosfrågor och sakramenten.

Därmed till en konkret anledning, eller flera. Vatikanen informerade (även via Signums hemsida) i september 2014 om att påven Franciskus har inrättat en särskild kommission med uppdrag att se över processen för annullering av äktenskap. Enligt katolsk uppfattning (dvs. inte den kanoniska rätten) är ju det sakramentala äktenskapet oupplösligt under vår tid på jorden, förutsatt att det har ingåtts på vissa villkor (frivillighet, med löfte utan tidsbegränsning, öppenhet för barn, helst inför kyrkans representant, mm.) och fullbordats. Och så ingås enligt katolsk uppfattning äktenskapet mellan kvinna och man. Att annullera ett sådant äktenskap, alltså att förklara att det i sakramental mening inte existerar, är inte så enkelt och det är ett svårt uppdrag att se över den härtill nödvändiga proceduren. Men vilka är det då som sitter i denna niomannakommission som har fått detta uppdrag? Ja, idel män, kardinaler, biskopar, präster – de flesta sistnämnda ”dubbelcelibatära” eftersom de tillhör olika ordnar; den nionde tydligen en lekman (professor emeritus i kanonisk rätt). Det är väl ingen överdrift att påstå att man inte har bemödat sig om att hitta den mest lämpliga expertisen för denna kommission. Ty vem vågar påstå att det inte existerar flera lagkunniga och lojala kvinnor och män bland lekfolket, som är kompetenta när det gäller att bidra till en översyn av en sådan processordning, och då även om det handlar om kanonisk rätt eller rent av teologi, och som dessutom har viss direkt egen erfarenhet av det frågan gäller?

MEN SÅ SER verkligheten fortfarande ut. Och även på närmare håll har den hierarkiska och klerikala traditionen bitit sig fast. Ett stift som Stockholms katolska stift brukar hålla sig med ett antal råd och kommissioner, som – vilket beteckningarna säger – i regel är just rådgivande. Pastoralrådet är ett sådant, och det är sammansatt av både kvinnor och män eftersom dessa väljs av sina församlingar. Men några råd utnämns av biskopen. Ett är prästrådet, där det givetvis bara finns män. Men biskopen har, enligt Stiftsmeddelande 2014:6, bland andra två andra centrala råd: biskopsrådet och stiftsrådet. I det förstnämnda sitter förutom biskopen själv åtta präster. Givetvis inga kvinnor. I det sistnämnda sju präster. Utan att vilja betvivla de utnämndas kapacitet, vågar jag påstå att urvalet medför att kompetensen i dessa råd är begränsad. Det handlar alltså om urvals- eller bättre bortvalsprinciper. Men inrättningarna har i själva verket kanske ingen större betydelse? Ändå! Vad säger detta om synen på professionalism, för att inte tala om jämställdhet? Eller om tilltron till lojalitet och fasthållande vid kyrkans lära utanför de prästvigdas krets? Vilket förtroende inger den rådande ordningen? Gör man sig inte själv på detta sätt mindre relevant i omgivningens ögon? Och vilken i sten huggen lagstiftning säger att det måste vara så? Men även stenar kan vältas! Gör det! Det finns flera exempel än de nämnda. Och som sagt, det handlar då knappast om trosfrågor! Däremot handlar det om mentaliteter, fast förankrade i en nedtyngande historia, dessutom dagligen bekräftade i mässans liturgi.


Texten publicerad i Signum 2014:8 (december 2014).