Människan är kyrkans första väg


I år är det hundra år som vi har haft ett demokratiskt system i Sverige där alla myndiga personer genom val har kunnat påverka den politik som landet ska föra. Demokrati är inget självklart och det är något som vi hela tiden måste utbilda oss för och aktivt ta del i för att bevara som system. Att välja en riktning som vi tycker överensstämmer med våra egna värderingar kan vara svårt för vi måste alltid göra kompromisser. Inget parti överensstämmer helt med vad vi önskar.

Den katolska kyrkan uppmanar sina medlemmar att ta ett aktivt politiskt ansvar för att tillsammans med alla andra bygga ett samhälle som tjänar det gemensamma goda. Fokus och utgångspunkt är människan, i synnerhet den människa som lider, är förtryckt och som förnekas sina grundläggande rättigheter. I encyklikan Redemptor Hominis, ”Världens återlösare”, från 1979, fastslog den helige Johannes Paulus II att ”Människan är kyrkans första och grundläggande väg”. Varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild och likhet och måste därför åtnjuta samma värde och värdighet. När vi inte lyckas så bra, när en människa kränks i sin integritet, har vi ett hopp om att både den kränkta människan och förövaren ska få upprättelse genom frälsningen i Jesus Kristus.

På den här sidan kommer olika kyrkliga och bibliska texter att publiceras. De kan fungera som en spegel för vår reflektion över vilken politisk riktning vi vill välja i höst. Katolska kyrkan som sådan tar aldrig ställning för ett specifikt parti. Däremot tolkar hon tidens tecken och belyser dessa genom sin tradition och genom den heliga Skrift. Projektet är ett samarbete mellan Justitia et Pax, Caritas Sverige och Respekt.



Arbetets värde

Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, Kyrkan i världen av idag, ur § 68:

”I företagen arbetar människor tillsammans såsom fria och självständiga varelser, skapade till Guds avbild. Därför måste man främja allas aktiva deltagande i företagets drift. Detta deltagande skall anta lämpliga former under beaktande av de olika personernas olika funktioner – ägare, arbetsgivare, tjänstemän, arbetare – samtidigt som man tillgodoser behovet av en samlad ledning av företaget. Och eftersom beslut som berör ekonomiska och sociala villkor, som påverkar framtiden för de arbetande och deras barn, ofta inte fattas på företagsnivå utan av högre instanser, måste de arbetande kunna delta i dessa beslut, antingen personligt eller genom fritt valda representanter.”

Johannes Paulus II, ur § 3 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:
”Det rör sig snarare om att – kanske tydligare än någonsin – framhäva det faktum att människans arbete utgör en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan, om vi verkligen försöker se den med tanke på människans bästa, och om lösningen – eller snarare den fortgående lösningen – av den sociala frågan, som ständigt antar nya former och blir alltmer sammansatt, skall syfta till ’att göra det mänskliga livet mänskligare’, då får den nyckel som människans arbete är en grundläggande och avgörande betydelse.”

Johannes Paulus II, ur § 6 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:
”Det är i sin egenskap av person som människan är arbetets subjekt. Som person arbetar hon, utför arbetsprocessens olika moment, och alla dessa skall, oavsett sitt objektiva innehåll, bidra till att hon förverkligar sig som människa och uppfyller den kallelse som utmärker henne på grund av själva hennes mänsklighet: att vara en person.”

Johannes Paulus II, ur § 6 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:
” …grundvalen för en värdering av människans arbete är inte i första hand det utförda arbetets art, utan det faktum att den som utför det är en person. Källan till arbetets värdighet bör först och främst sökas inte i dess objektiva utan i dess subjektiva dimension.”

Johannes Paulus II, ur § 13 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:
”… genom sitt arbete tillträder människan ett dubbelt arv, nämligen det som är givet åt alla människor i form av naturtillgångarna och det som andra redan före henne har uträttat på grundval av dessa tillgångar, framför allt genom att utveckla tekniken, dvs genom att fullända arbetsredskapen. När människan arbetar får hon samtidigt ’gå in i deras arbete’. En sådan bild av arbetsprocessen och dess räckvidd godtar vi utan svårighet, vägledda både av förståndet och av en tro som hämtat sitt ljus från den levande Gudens ord. Detta är en samlad teologisk och humanistisk bild, vari människan är ’herre’ över den skapelse som ställts till hennes förfogande i den synliga världen. Om man påträffar något beroende i arbetsprocessen, så är det beroendet av naturtillgångarnas Givare och därnäst beroendet av andra människor, dem vilkas arbete och initiativ vi har att tacka för vårt eget arbetes utvidgade och förbättrade möjligheter. Om produktionsprocessens alla ’ting’ – maskinerna, kapitalet – kan vi bara säga att de betingar människans arbete; vi kan däremot inte påstå att de utgör ett slags anonymt ’subjekt’ som gör människan och hennes arbete beroende.”

Johannes Paulus II, ur § 14 i encyklikan Laborem Exercens, Människans arbete, 1981: ”… rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla.”

Johannes Paulus II, ur § 42 i encyklikan Sollicitudo rei socialis, Kyrkans omsorg om utveckling och fred, 1987: ”Än en gång måste man påminna sig den grundläggande principen i kyrkans sociallära: jordens tillgångar är från början avsedda för alla. Rätten till privat egendom är giltig och nödvändig, men motsäger inte den första principen. Den privata äganderätten belastas nämligen av en ’social inteckning’, dvs i denna rätt finns en inre social princip som säger att privat ägande bara kan rättfärdigas genom att, och om, det främjar det gemensamma goda.”

Johannes Paulus II, ur § 28 i encyklikan Centesimus Annus, Människans välfärd, 1991: ”Men framför allt är det nödvändigt att man upphör att betrakta jordens fattiga – människor och folk – som en börda, som oönskade människor som gör anspråk på att konsumera vad andra har producerat. De fattiga ber om rättigheten att dela de materiella tillgångarna och att göra ett gott bruk av sin arbetsförmåga, så att en värld kan skapas som medför större rättvisa och välstånd för alla. De fattigas utveckling innebär en stor möjlighet till moralisk, kulturell och ekonomisk tillväxt för hela mänskligheten”.

Johannes Paulus II, ur § 32 i encyklikan Centesimus annus, Människans välfärd, 1991:
”Om den avgörande produktionsfaktorn tidigare var jorden och senare kapitalet – i betydelsen alla produktionsmedel – så är den avgörande faktorn i dag alltmer människan själv, dvs hennes kunskap, särskilt den vetenskapliga, hennes förmåga att skapa solidariska organisationer och att uppmärksamma andra människors behov och att kunna tillfredsställa dem.”

Benedikt XVI, ur § 25 i encyklikan Caritas in veritate, Kärlek i sanning, 2009:
”Kyrkans sociallära med början i Rerum novarum, har upprepade gånger manat till stöd för arbetarnas organisationer som kan försvara deras rättigheter och detta stöd måste uppfyllas ännu mer i dag än tidigare. Det måste ske omgående och vara långsiktigt för att svara på de angelägna behov av nya samarbetsformer på såväl internationell som lokal nivå.”

Benedikt XVI, ur § 40 i encyklikan Caritas in veritate, Kärlek i sanning, 2009:
”… företagsledningar kan inte bara se till ägarnas intressen, utan måste också ta ansvar för ett företags alla partners som på olika sätt tillför något till företagets verksamhet: arbetare, kunder, leverantörer, det omkringliggande samhället.”


Dialog och mångfald

1 Tim 4:10:
”Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror.”

Påven Paulus VI, encyklikan Ecclesiam Suam, 1964, §§ 72 - 73:
”Det var Guds initiativ att spontant öppna frälsningens dialog: ’Gud har älskat oss först’ (1 Joh 4:10); det är sedan upp till oss att föra ut samma dialog till människorna utan att vänta på att bli uppmanade till det. Frälsningens dialog började med kärlek, med den gudomliga godheten: ’Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son’ (Joh 3:16); ingenting annat än en brinnande och osjälvisk kärlek får motivera vår dialog.”

Påven Paulus VI, encyklikan Ecclesiam Suam, 1964, ur § 81:
”Dialogen har fyra kännetecken:
(1)     Framför allt tydlighet; (…) Dialogen inbjuder människan att utöva sina bästa förmågor. Detta anspråk är ensamt nog för att betrakta dialogen som ett av de bästa uttrycken för mänsklig aktivitet och kultur. (…)
(2)    Dialogens andra kännetecken är ödmjukhet. (…) Dialogen är varken högfärdig, bitter eller förolämpande. (…) dialogen är varken ett maktuttryck eller en pålaga. Dialogen är fredlig; den undviker våldsamma metoder; den är tålmodig och generös.
(3)    Tillit, inte bara till den makt som orden själva besitter, utan i ett förhållningssätt som välkomnar tilliten hos vår samtalspartner. Tillit främjar förtroende och vänskap. Den sammanbinder våra hjärtan i en ömsesidig förbundenhet med det goda som utesluter all själviskhet.
(4)    Till sist, en pedagogisk klokhet som aktar på lyssnarens psykologiska och moraliska bakgrund, om den som lyssnar är ett barn, som saknar utbildning, som är oförberedd, som är osäker eller fientligt inställd. Klokheten söker att förstå åhörarens mottaglighet och fordrar att vi anpassar oss på ett rimligt sätt så att vi inte framstår som stötande och obegripliga.”

Påven Paulus VI, encyklikan Ecclesiam Suam, 1964, ur § 87:
”Innan man talar, är det nödvändigt att lyssna, inte bara till en människas röst, utan till hennes hjärta. En människa måste först bli förstådd; och när så påkallas, medhållen. När vi försöker handla som herdar, fäder och människors lärare, måste vi också bli deras bröder. Dialogens anda är vänskap, och än mer, tjänst. Det här måste vi komma ihåg och förverkliga efter Kristi förebild och påbud.”

Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra Aetate, ur § 1:
”Alla folk utgör ju en enda gemenskap, de har ett och samma ursprung, eftersom Gud lät hela människosläktet bosätta sig överallt på jordens yta; de har också ett och samma slutmål, Gud, var försyn, nådebevis och frälsningsbeslut omfattar alla …”.

Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra Aetate, ur § 2:
”Kyrkan uppmanar därför sina barn att med klokhet och kärlek samtala och samarbeta med anhängare till andra religioner och därvid vittna om kristen tro och kristet liv, och så erkänna, bevara och främja de andliga och sedliga skatter, liksom de sociala och kulturella värden, som finns hos dessa religioner.”

Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra Aetate, ur § 3:
”Även om under århundradenas lopp inte så få tvistigheter och fientligheter har uppstått mellan kristna och muslimer, uppmanar konciliet alla att glömma det förflutna, uppriktigt sträva efter ömsesidig förståelse och gemensamt till alla människors bästa bevara och främja den sociala rättvisan, de sedliga värdena och inte minst freden och friheten.”

Biskopssynoden Justitia in mundo, ”Rättvisan i världen”, 1971, § 44:
”Kyrkan erkänner vars och ens rätt till yttrande- och tankefrihet. Denna innefattar också allas rätt att bli lyssnade till i en anda av dialog, som tar hänsyn till en legitim mångfald i kyrkan.”

Den helige påven Johannes Paulus II, ur tal vid den interreligiösa böne-, faste- och pilgrimsdagen i Assisi, 17 oktober 1986:
”Låt oss i den (bönedagen i Assisi) se en försmak av vad Gud skulle vilja se förverkligas i mänsklighetens historia: en vandring där vi som syskon tillsammans går mot det transcendenta mål som Han förbereder för oss.”

Den helige påven Johannes Paulus II, encyklikan Redemptoris Missio, ”Kyrkans missionsverksamhet”, 1990, ur § 28:
”Anden visar sig på ett speciellt sätt i kyrkan och hennes medlemmar, samtidigt som dess närvaro och verkan är universell och obegränsad av tid och rum. Andra Vatikankonciliet påminde om att Anden verkar i varje människas hjärta genom de ”Ordens frön” som finns i all religionsutövning och i all mänsklig strävan att nå sanningen, det goda och Gud. (…) Andens närvaro och verkan berör inte bara individer utan även samhälle, historia, folk, kulturer och religioner.”

Den helige påven Johannes Paulus II, encyklikan Redemptoris Missio, ”Kyrkans missionsverksamhet”, 1990, ur § 56:
"De som för dialog med varandra måste vara samstämmiga med sina egna religiösa traditioner och övertygelser och vara öppna för att förstå den andra parten utan hyckleri och trångsynthet. De måste i sanning, ödmjukhet och lojalitet vara medvetna om att dialogen kan berika båda sidor. Man får inte ge upp sina grundsatser eller blunda för svårigheterna utan måste avge och ta emot vittnesbörd för att var och en skall kunna gå framåt på det religiösa sökandets och den religiösa erfarenhetens väg, så att samtidigt fördomar, intolerans och missförstånd undanröjs. Dialogen leder till inre rening och omvändelse, och om den förs med lyhördhet för den heliga Anden kommer den att bära andlig frukt".

Den helige påven Johannes Paulus II, encyklikan Ut unum sint, ”Att de blir ett”, 1995, § 28:
”Förmågan att föra ’dialog’ finns i den mänskliga naturen och hör till dess värdighet. Som filosofin ser det, är denna förmåga nära relaterad till det som konciliet framför som den kristna sanningen om människan: hon är verkligen ’den enda varelse på jorden som Gud har skapat för dess egen skull’, och därför kan människan ’inte finna sig själv helt och fullt utan att uppriktigt ge sig själv’. Dialogen är ett nödvändigt steg på vägen till människans självförverkligande, och det gäller för varje individ och varje mänsklig gemenskap. Fastän begreppet ’dialog’ tycks prioritera kunskapsmomentet (dia-logos) så har varje dialog allomfattande och existentiella dimensioner. Den är förpliktande för människan i sin helhet; och en dialog som förs mellan gemenskaper inkluderar på samma sätt vars och ens särskilda egenskaper. (…) Dialog innebär inte bara att man utbyter tankar utan den är i viss mening alltid ett ’utbyte av gåvor’.”

Ur påven den helige Johannes Paulus II:s generalaudiens 9 september 1998:
”Först måste vi hålla i minnet att allt mänskligt sökande efter sanning och godhet, och efter Gud, är inspirerat av den Heliga Anden. De olika religionerna uppkom just utifrån denna för människan ursprungliga öppenhet för Gud. Uppkomsten ligger ofta hos grundare som, med Guds Andes hjälp, nådde en djup religiös erfarenhet. När denna erfarenhet förmedlades till andra gjordes det i form av lärosatser, riter och föreskrifter i de olika religionerna.
Bönen är det mest karaktäristiska uttrycket för varje äkta religiös erfarenhet. Eftersom den mänskliga anden besitter en grundläggande öppenhet för Guds handlande som driver den att gå utöver sig själv, anser vi att ’varje äkta bön framkallas av den Heliga Anden, som på ett mystiskt sätt är närvarande i varje persons hjärta’ (från ett tal till den romerska kurian, 22 december 1986, § 11).”

Ur påven Franciskus tal till deltagarna i det internationella mötet för fred arrangerat av Sant’Egidios kommunitet, 30 september 2013:
”En andlig ledare är alltid en fredens människa eftersom påbudet att bringa fred finns i djupet hos de religiösa traditionerna som vi representerar här. Men vad kan vi göra? Ert årliga möte antyder vägen framåt: modet att föra en dialog. Detta mod och denna dialog ger oss hopp. Det handlar inte om en optimism; det är något helt annorlunda. Hoppet! I världen och i våra samhällen finns inte mycket fred därför att dialogen saknas. Vi tycker att det är svårt att gå bortom vår egen trånga horisont och våra egna intressen för att öppna oss för en sann och uppriktig jämförelse. Fred kräver en orubblig, tålmodig, stark och intelligent dialog där inget går förlorat. Dialogen kan besegra krig. Dialogen kan få människor i olika generationer och som ofta inte känner varandra att leva tillsammans; dialogen gör att medborgare från olika etniska bakgrunder och olika trostillhörighet kan leva tillsammans. Dialogen är fredens väg. Ty dialogen fostrar förståelse, harmoni, samförstånd och fred. Av det skälet är det livsviktigt att dialogen kan växa och utvecklas mellan människor som kommer från olika villkor och trosgemenskaper. Den ska vara som ett fredsnät som skyddar världen och särskilt de som är mest utsatta. Som andliga ledare kallas vi att vara äkta ’dialogmänniskor’, att samarbete för att bygga fred, inte som mellanhänder utan som äkta fredsmäklare. (…) Var och en av oss kallas att vara fredsbyggare genom att förena och inte åtskilja, genom att släcka hatet och inte fastna i det, genom att öppna vägar till dialog och inte genom att bygga nya murar! Låt oss föra dialog och möta varandra för att så lägga grunden till en dialogkultur i världen, en mötets kultur.”

Ur påven Franciskus generalaudiens, 22 oktober 2016:
”Dialogen får människor att lära känna varandra och förstå varandras behov. Dialogen är framför allt ett tecken på respekt, därför att den placerar personen i ett lyssnandets förhållningssätt, så att hon är mottaglig för de bästa synpunkterna hos talaren. För det andra är dialogen ett uttryck för kärlek därför att den hjälper oss att utforska och dela det gemensamma goda samtidigt som den inte bortser från våra olikheter. Därtill inbjuder oss dialogen att ställa oss framför den andre och betrakta honom eller henne som en Guds gåva, som någon som tilltalar oss och ber om att bli erkänd. (…) En sann dialog kräver stunder av tystnad för att vi ska inse den fantastiska gåvan av Guds närvaro i en broder eller syster. (…) Dialogen bryter ner skiljemurar och missförstånd: dialogen bygger kommunikationens broar och den tillåter inte någon att isolera sig eller dra sig undan till sin egna lilla värld. Glöm inte att dialog betyder att lyssna till vad den andre säger till mig, och att jag själv på ett vänligt sätt säger vad jag tycker. ”



Flyktingpolitik

3 Mos 19:33 – 34: Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.


Ur Johannes XXIII:s encyklika Pacem in Terris, 1963, §§ 105 – 106:
105. Av det skälet är det motiverat att fästa världens uppmärksamhet på att dessa
flyktingar är människor och att alla deras rättigheter som människor måste erkännas.
Flyktingar kan inte gå miste om dessa rättigheter enbart därför att de har berövats
medborgarrätten i sina egna länder.
106. Och människans personliga rättigheter måste dessutom innefatta rätten att bosätta
sig i ett land, där hon hoppas kunna dra bättre försorg om sig själv och sin familj. Därför
är det detta lands plikt att ta emot sådana flyktingar och – så långt landets bästa, rätt
förstått, tillåter det – bistå dem som vill bli medborgare i ett nytt samhälle.


Ur Johannes Paulus II:s budskap för världsböndagen för migranter år 2000, § 4:
På många håll i världen lever människor i dag i tragisk instabilitet och osäkerhet. Därför är det inte förvånande att de fattiga och nödlidande som lever i sådana situationer försöker att fly för att hitta ett land som kan erbjuda dem bröd, värdighet och fred. Detta är de förtvivlade människornas flykt: ofta unga män och kvinnor som inte har något annat val än att lämna sitt eget land för att bege sig ut i det okända. Varje dag gör tusentals människor i riskfyllda försök att fly från ett liv utan framtid. Dess värre blir ofta den verklighet som de finner i värdländerna en ny källa till besvikelse.
Samtidigt tenderar relativt välbärgade stater att skärpa sina gränser på grund av påtryckningar från den allmänna opinionen som störs av de olägenheter som invandringen för med sig. Samhällen måste handskas med män och kvinnor i irreguljära situationer eftersom de saknar rättigheter i det land som vägrar att välkomna dem. Under den här kategorin faller också offer för organiserad brottslighet och hänsynslösa entreprenörer.
På tröskeln till det Stora Jubiléet år 2000 när Kyrkan förnyar sin medvetenhet om sin mission till tjänst för den mänskliga familjen, reser den här situationen allvarliga frågor. Globaliseringsprocessen kan utgöra en möjlighet om kulturella skillnader ses som ett tillfälle för möten och dialog, och om den ojämna fördelningen av jordens resurser leder till en ny medvetenhet om den nödvändiga solidaritet som måste förena den mänskliga familjen. Om däremot skillnaderna ökar så kommer fattigare människor att tvingas till en desperationens exil medan de rikare länderna fastnar i ett omättligt begär att samla de tillgängliga resurserna i sina egna händer.


Ur Benediktus XVI:s fredsbudskap 2010, § 4:
Utan att komman in på speciella tekniska lösningar, är Kyrkan, som ”expert på mänsklighet”, icke desto mindre angelägen om att uppmärksamma relationen mellan Skaparen, människorna och den skapade ordningen. Johannes Paulus II hade 1990 talat om en ”ekologisk kris” och genom att framhäva dess huvudsakliga etiska karaktär, pekat på ”det brådskande moraliska behovet av en ny solidaritet”. Hans vädjan är än mer angelägen idag, när vi ser tecken på en växande kris som det skulle vara oansvarigt att inte ta på allvar. Kan vi förbli likgiltiga inför problem som hänger ihop med klimatförändring, ökenspridning, försämring av och produktionsbortfall på stora jordbruksarealer, föroreningen av floder och vattendrag, förlusten av biologisk mångfald, ökningen av naturkatastrofer och skogsskövlingen i tropiska regioner? Kan vi bortse ifrån den växande företeelsen av ”miljöflyktingar”, människor som på grund av försämringen av sin naturliga livsmiljö tvingas överge densamma – liksom ofta även sina ägodelar – för att konfronteras med tvångsförflyttningens faror och osäkerhet? Kan vi förbli oberörda inför aktuella och möjliga konflikter som har att göra med tillgången på naturresurser? Allt detta är frågor som allvarligt påverkar utövandet av de mänskliga rättigheterna som rätten till liv, mat, hälsa och utveckling.


Ur Benediktus XVI:s Budskap för världsböndagen för migranter och flyktingar 2011: Trons vishet fostrar en kontemplativ blick som erkänner att vi alla tillhör en enda familj, migranterna och den lokala befolkningen som välkomnar dem, och att alla har samma rätt att ta del av jordens resurser, vars bestämmelse är universell och som kyrkans sociallära undervisar om. Det är här som solidaritet och delaktighet grundläggs.


Ur Franciskus predikan på Lampedusa, 8 juli 2013:
”Var är din broder?” Hans blod ropar till mig, säger Herren. Det är inte en fråga riktad till några andra; det är en fråga som riktas till mig, till dig, till var och en av oss. Dessa våra bröder och systrar försökte undkomma svåra situationer för att finna något slags lugn och frid; de sökte en bättre plats för sig själva och sina familjer, men i stället har de funnit döden. Hur ofta är det inte som dessa människor misslyckas med att få förståelse, misslyckas med att bli accepterade, misslyckas med att bemötas med solidaritet. Och deras rop stiger upp till Gud! Än en gång tackar jag er, Lampedusas invånare, för er solidaritet. Jag lyssnade nyligen på en av dessa våra bröder. Innan de kom hit, hade han och andra varit utlämnade till människosmugglare, människor som utnyttjar andras fattigdom, människor som lever av andras misär. Hur mycket har inte dessa människor fått lida! Några av dem kom över huvud taget inte hit.
Bekvämlighetens kultur som gör att vi bara tänker på oss själva, gör oss okänsliga inför andra människors rop på hjälp. Den får oss att leva i en såpbubbla, som även om den kan vara vacker, inte har något innehåll; denna bekvämlighetsbubbla leder till en flytande och tom illusion som resulterar i likgiltighet för andra; ja, den leder till en globaliserad likgiltighet. I denna globaliserade värld har vi förfallit till globaliserad likgiltighet. Vi har vant oss vid de andras lidande: det berör mig inte längre; det bekommer mig inte; det har inte med mig att göra!


Ur Franciskus budskap för världsböndagen för fred 1 januari 2018:
Många mottagarländer har sett en utbredning av den retorik som hävdar att välkomnandet av migranter sätter den nationella säkerheten på spel och klagar på de höga kostnaderna. På så vis förnedrar de den mänskliga värdigheten som alla Guds söner och döttrar åtnjuter. De som av politiska skäl underblåser en rädsla för migranter sår våld, rasdiskriminering och främlingsfientlighet istället för att skapa fred. Detta är ett stort problem för alla de som arbetar för varje människas säkerhet. Alla tillgängliga data som finns i den internationella gemenskapen tyder på att migrationen kommer att fortsätta i framtiden. För somliga utgör det ett hot. Själv ber jag er att i förtröstan se det som en möjlighet att bygga fred. (Ur § 2)

När vi vänder blicken mot migranter och flyktingar konstaterar vi att de inte kommer tomhänta. De har med sig sitt mod, sina färdigheter, sin energi och sina ambitioner. Därtill kommer de med sina egna kulturella skatter, och på så vis berikar de länderna som tar emot dem. Vi ser också kreativitet, målmedvetenhet och uppoffringar hos åtskilliga enskilda människor, familjer och gemenskaper världen över som öppnar sina hem och hjärtan för migranter och flyktingar, också där det är ont om resurser. (Ur § 3)

Att erbjuda asylsökande, flyktingar, migranter och offer för trafficking en möjlighet att finna den fred de söker kräver en strategi som förenar fyra handlingar: att välkomna, att skydda, att stödja och att integrera.

Att ”välkomna” handlar om att utvidga de legala vägarna som flyktingar och tvångsförflyttade personer kan komma in i ett land på, i stället för att driva dem till länder där de riskerar förföljelse och att utsättas för våld. Det handlar också om att avväga nationella säkerhetsintressen mot grundläggande mänskliga rättigheter. Skriften påminner oss om: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”

Att ”skydda” har att göra med vår plikt att erkänna och försvara den okränkbara värdigheten hos de som flyr från verkliga faror för att söka asyl och säkerhet, och att förhindra att de blir utnyttjade. Jag tänker särskilt på kvinnor och barn som befinner sig i situationer som exponerar dem för risker och övergrepp och till och med för slaveri. Gud gör inte skillnad på människor: ”Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor.”

Att ”stödja” innebär att värna om migranters och flyktingars fullödiga mänskliga utveckling. Bland många möjligheter att göra detta vill jag understryka vikten av att tillförsäkra barn och ungdomar tillträde till alla nivåer av utbildning. Detta gör det möjligt för dem att inte bara odla och förverkliga sina möjligheter utan också att bättre utrusta dem att möta andra och att utveckla en anda av dialog snarare än fördömande och konfrontation. Bibeln lär oss att Gud ”älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.”

Till sist, att ”integrera” betyder att tillåta flyktingar och migranter att fullt ut delta i det samhälle som välkomnar dem. Det leder till en ömsesidigt berikande process och ett fruktbart samarbete till tjänst för det lokala samhällets fullödiga mänskliga utveckling. Den helige Paulus uttrycker det med följande ord: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.” (Ur § 4)




Politiskt engagemang

Ur Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, ”Kyrkan i världen av i dag”, 1965, § 75:

”Det står helt i överensstämmelse med människans natur att rättsliga och politiska strukturer utvecklas som mer och mer ger alla medborgare utan åtskillnad möjlighet att fritt och aktivt delta i den rättsliga grundläggningen av det politiska samfundet, i ledningen av det politiska skeendet, i fastställandet av de olika samhällsorganens verksamhetsfält och mål och i valet av styrande. Därför måste alla medborgare vara angelägna om att göra bruk av sin rätt och sin plikt att nyttja sin rätt att delta i fria val, till det gemensamma goda. Kyrkan erkänner och högaktar det arbete som utförs av dem som ägnar sig åt att tjäna människorna och verka för statens bästa och som tar på sig det ansvar och de uppgifter som ligger i detta.
(…)
De kristna måste erkänna att det finns olika legitima men sinsemellan motsatta uppfattningar om hur de jordiska förhållandena skall organiseras och respektera andra, enskilda eller kollektiv, som framför sådana uppfattningar på ett anständigt sätt. De politiska partierna skall främja det som enligt deras bedömning krävs för det gemensamma goda. Men de får aldrig sätta sina särintressen före det gemensamma goda.

Den medborgerliga och politiska skolning som idag är så nödvändig för att alla medborgare skall kunna fylla sin uppgift i det politiska livet, framför allt de unga, skall bedrivas intensivt. De personer som är eller kan bli lämpade att utöva politikens svåra men samtidigt ädla konst måste förbereda sig för det utan att bekymra sig om personliga intressen eller materiella fördelar. Med både moralisk integritet och klokhet måste de kämpa mot alla former av orättvisa och förtryck, godtycke och intolerans, vare sig sådant kommer från en enskild människa eller från ett politiskt parti. Redligt och rättfärdigt, fulla av kärlek och politiskt mod skall de ägna sina krafter åt allas bästa.”


Ur Den helige Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning om lekfolket, Chrstifideles laici, 1988, § 42:
”Alla och envar har rätten och plikten att delta i det politiska livet; denna delaktighet kan anta många olika och komplementära former, på olika nivåer, olika uppgifter och med olika ansvar. Varken anklagelser om karriärism, maktfullkomlighet, egoism eller korruption, som ofta riktas mot regerings- och riksdagsledamöter, de ledande grupperna och de politiska partierna, liksom en vanligt spridd åsikt att politik är farligt för moralen, inget sådant rättfärdigar de kristnas skepsis och frånvaro från politiken.”


Ur påven Franciskus morgonmeditation 16 september 2013:
”En god kristen deltar aktivt i politiken och ber för politikerna att de älskar sitt folk och tjänar dem med ödmjukhet. (…) Varje man och kvinna som tar på sig ett politiskt ansvar måste ställa sig två frågor: Älskar jag mitt folk så att jag kan tjäna dem på bästa sätt? Och är jag tillräckligt ödmjuk att lyssna på andras åsikter så att jag kan välja det bästa sättet att leda? Om de inte ställer sig dessa två frågor kommer de inte att bli några bra ledare. (…) Ibland får man höra att en god katolik inte är intresserad i politik. Det är inte sant. Goda katoliker engagerar sig helt och hållet i det politiska livet. Där ger de det bästa de har av sig själva så att den som är ledare kan styra.”